Den legala arvsordningen – arvsklasser, makes arvsrätt och efterarv

1. Inledning

1.1 Bakgrund och syfte

När en person avlider ska kvarlåtenskapen fördelas mellan de personer som har rätt till arv. Saknas testamente styrs fördelningen helt av den legala arvsordningen, som regleras i 2 och 3 kap. ärvdabalken (1958:637, ÄB). Reglerna har sin historiska grund i blodsbandet och den sociala och ekonomiska samhörighet som följer av släktskap.

Den legala arvsordningen är en uttömmande lagreglering: den anger inte bara vem som ärver, utan också i vilken inbördes ordning släktingarna ärver och hur kvarlåtenskapen delas inom varje krets. Reglerna bygger på två huvudprinciper – parentelprincipen, som delar in arvingarna i tre arvsklasser, och istadarätten, som låter en arvinges avkomlingar träda i förälderns ställe om denne avlidit.

Syftet med denna artikel är att ge en heltäckande och pedagogisk genomgång av den legala arvsordningen, dess samspel med makes arvsrätt enligt 3 kap. ÄB och de problem som regelmässigt uppkommer när särkullbarn finns med i bilden.

1.2 Disposition

Framställningen inleds med en översikt av regelverkets uppbyggnad och bärande principer. Därefter behandlas i tur och ordning de tre arvsklasserna, makes arvsrätt och efterarvsrätten, samt särkullbarnens särställning. Slutligen behandlas basbeloppsregeln, Allmänna arvsfondens roll och förhållandet till testamente. Avsnittet om aktuell lagstiftningsutveckling avslutar den materiella delen, varefter följer en sammanfattning och källförteckning.

2. Översikt av regelverket

2.1 Grundregeln – ärvdabalkens systematik

Reglerna om legal arvsrätt finns i 2 kap. ÄB, medan reglerna om makes arvsrätt och efterarv finns i 3 kap. ÄB. Av 2 kap. 4 § ÄB följer att andra skyldemän än de som anges i 2 kap. inte har legal arvsrätt. Om det inte finns någon arvinge enligt de föregående bestämmelserna i 2 kap. tillfaller kvarlåtenskapen Allmänna arvsfonden enligt 5 kap. 1 § ÄB. Den legala arvsordningen kompletteras av 9–17 kap. ÄB om testamente, vilket innebär att arvlåtaren inom vissa gränser kan avvika från lagens huvudregel genom testamentariskt förordnande.

2.2 Parentelprincipen och istadarätten

Parentelprincipen innebär att arvingarna delas in i tre släktkretsar – arvsklasser eller parentel – som ärver i strikt turordning. Så länge det finns någon arvsberättigad i en arvsklass går arvet inte vidare till nästa. Denna princip om successio ordinum – ordningsföljd mellan klasserna – gäller utan undantag inom den legala arvsrätten.

Istadarätten, som följer av 2 kap. 1 § andra stycket ÄB, innebär att avkomlingar till en avliden arvinge träder i dennes ställe och delar lika på den lott som avlidne arvinge skulle ha fått. Istadarätten är obegränsad i såväl första som andra arvsklassen – den sträcker sig till barnbarns barn, syskonbarnsbarn osv. utan principiell gräns. I tredje arvsklassen – farbröder, fastrar, morbröder och mostrar – sträcker den sig däremot endast ett led, vilket innebär att kusiner saknar legal arvsrätt sedan kusinarvet avskaffades genom 1928 års lagstiftning (se prop. 1928:17 s. 56 samt dir. 2024:28).

2.2.1 Förhållandet till makes arvsrätt

Makes arvsrätt enligt 3 kap. ÄB ligger systematiskt utanför arvsklasserna. I de fall 3 kap. 1 § ÄB ger efterlevande make företräde – framför allt i förhållande till gemensamma bröstarvingar och arvingar i andra arvsklassen – skjuts arvingarnas rätt normalt upp till den efterlevande makens död och utfaller då som efterarv enligt 3 kap. 2 § ÄB. Arvingar i tredje arvsklassen har däremot ingen legal efterarvsrätt. Särkullbarn har som huvudregel rätt att få ut sin arvslott redan vid förälderns död, om de inte avstår enligt 3 kap. 9 § ÄB eller basbeloppsregeln i 3 kap. 1 § andra stycket ÄB begränsar det omedelbara uttaget. Reglerna om makes arvsrätt infördes i nuvarande form genom 1987 års reform, som trädde i kraft den 1 januari 1988 i samband med äktenskapsbalkens införande.

2.3 Systematisk placering

Den legala arvsordningen är en del av successionsrätten, som vid sidan av arv omfattar testamente. Arv är universalsuccession – arvingen träder in i den avlidnes hela rättsliga ställning genom dödsboet – medan testamentet kan reglera enskilda förordnanden eller hela kvarlåtenskapen. Bodelning enligt äktenskapsbalken eller sambolagen ska normalt ske före arvskifte (23 kap. 1 § andra stycket ÄB), eftersom den fastställer omfattningen av kvarlåtenskapen.

3. De tre arvsklasserna

Arvsordningen vilar på tre arvsklasser:

• Första arvsklassen – avkomlingar (bröstarvingar)
• Andra arvsklassen – föräldrar och deras avkomlingar (syskon, syskonbarn)
• Tredje arvsklassen – mor- och farföräldrar samt deras barn (mostrar, morbröder, fastrar, farbröder)

3.1 Första arvsklassen – bröstarvingar

Av 2 kap. 1 § första stycket ÄB framgår att den avlidnes avkomlingar är närmaste arvingar:

Närmaste arvingar på grund av skyldskap äro arvlåtarens avkomlingar (bröstarvingar). Arvlåtarens barn taga lika lott. Är barn dött, skola dess avkomlingar träda i dess ställe, och skall var gren taga lika lott.

Huvudregeln är därmed enkel: barnen ärver lika och om ett barn är avlidet träder dess avkomlingar – arvlåtarens barnbarn, barnbarnsbarn osv. – in i förälderns ställe genom istadarätten. Arvet fördelas grenvis: varje gren får en lika stor andel oavsett hur många avkomlingar grenen rymmer.

Adoptivbarn likställs med biologiska barn enligt 4 kap. 21 § föräldrabalken. Likställdheten i arvsrätt för barn födda utanför äktenskapet har genomförts stegvis: rätt till arv efter modern på samma villkor som inom-äktenskapliga barn infördes 1905, medan principiell likställdhet med inom-äktenskapliga barn i arvsrättsligt hänseende efter fadern uppnåddes först genom SFS 1969:621 med ikraftträdande den 1 januari 1970 (jfr prop. 1969:124). Något krav på äkta börd för arvsrätt finns alltså inte i nuvarande rätt.

3.2 Andra arvsklassen – föräldrar och syskon

Saknar den avlidne bröstarvingar går arvet till den andra arvsklassen, som regleras i 2 kap. 2 § ÄB. Föräldrarna ärver i första hand med hälften vardera. Är någon av föräldrarna avliden träder den avlidnes barn – den avlidnes syskon eller halvsyskon – in i dennes ställe genom istadarätten. Är båda föräldrarna döda fördelas hela kvarlåtenskapen mellan syskonen och eventuella avkomlingar till avlidna syskon, alltjämt grenvis.

Halvsyskon ärver tillsammans med helsyskon men endast i den gren där den gemensamma föräldern är avliden. Konstruktionen kan ge upphov till tämligen invecklade beräkningar när komplexa familjebildningar är inblandade.

3.3 Tredje arvsklassen – mor- och farföräldrar

Saknas både bröstarvingar och arvingar i andra arvsklassen ärver mor- och farföräldrarna enligt 2 kap. 3 § ÄB. Arvet delas först i två lika delar, en för fäderne- och en för mödernesidan. På varje sida delas lotten lika mellan de två far- respektive morföräldrarna. Är en mor- eller farförälder avliden träder dennes barn – arvlåtarens fastrar, farbröder, mostrar och morbröder – in i dennes ställe.

Istadarätten i tredje arvsklassen sträcker sig dock endast ett led. Är även en faster eller morbror avliden går dennes andel inte vidare till dennes barn (kusinerna), utan tillfaller övriga arvtagare på samma sida eller, om sådana saknas, andra sidan. Saknas arvingar i tredje arvsklassen helt tillfaller arvet Allmänna arvsfonden enligt 5 kap. 1 § ÄB.

4. Makes arvsrätt och efterarv

4.1 Huvudregeln – makens företrädesrätt

Enligt 3 kap. 1 § första stycket ÄB ska kvarlåtenskapen efter en avliden make tillfalla den efterlevande maken, vilket innebär att maken ärver framför gemensamma bröstarvingar. Regeln, som infördes genom 1987 års reform och trädde i kraft den 1 januari 1988, vilar på antagandet att makarnas ekonomiska samhörighet bör skyddas och att gemensamma barn typiskt sett ändå får ut sitt arv när den efterlevande maken avlider. Reformen syftade till att stärka skyddet för efterlevande make i hemmet och förhindra att gemensamma barn skulle tvinga fram en utskiftning som äventyrade den efterlevandes ekonomiska trygghet.

Det är viktigt att hålla isär två rättstekniska moment. Om bodelning ska ske vid en makes död – vilket är huvudregeln när det finns giftorättsgods att dela – fastställs först genom bodelningen vilken egendom som tillhör den efterlevande maken respektive den avlidnes dödsbo. Det är därefter den avlidnes kvarlåtenskap som omfattas av makes arvsrätt enligt 3 kap. 1 § ÄB. Den efterlevandes egen giftorättsandel erhålls alltså genom bodelning och inte genom arv. Saknas giftorättsgods – t.ex. om all egendom är enskild – aktualiseras inte bodelningsmomentet, men distinktionen mellan bodelning och arv kvarstår. Maken ärver kvarlåtenskapen med så kallad fri förfoganderätt enligt 3 kap. 2 § ÄB, vilket innebär att maken får använda och även förbruka egendomen under sin livstid men inte testamentera bort den i den del den utgör efterarv.

4.2 Efterarvsrätten enligt 3 kap. 2 § ÄB

När den efterlevande maken i sin tur avlider aktualiseras efterarvsrätten. Efterarvingar enligt lag är arvingarna i den först avlidne makens första och andra arvsklasser – alltså bröstarvingar, föräldrar, syskon och syskonbarn – men inte arvingar i tredje arvsklassen. Detta följer direkt av lagtexten i 3 kap. 2 § första stycket ÄB.

Efterarvets storlek beräknas som en kvotdel av den efterlevande makens bo vid dennes död. Kvoten utgörs som huvudregel av den andel som arvet efter den först avlidne maken utgjorde av den efterlevande makens totala förmögenhet vid mottagandet (3 kap. 2 § tredje stycket ÄB). Beräkningen är schematisk och tar inte hänsyn till värdeförändringar i enskilda tillgångar – principen är att efterarvingarna delar i värdetillväxt och värdeminskning på samma sätt som den efterlevande maken själv. Att efterarvsrätten avser en ideell andel av den efterlevandes bo och inte konkret egendom har bekräftats i NJA 1995 s. 303, där HD slog fast att begränsningen i efterlevande makens testationsrätt gäller en ideell andel av behållningen och inte bestämd egendom.

Genom inbördes testamente kan makarna förordna att den efterlevande maken ska erhålla kvarlåtenskapen med full äganderätt i stället för med fri förfoganderätt. I NJA 1993 s. 145 fastslog Högsta domstolen att ett sådant testamente sätter bestämmelserna i 3 kap. ÄB om efterarv ur spel, varför den först avlidne makens släktingar inte har rätt att med stöd av 3 kap. 8 § ÄB ärva när den sist avlidne maken dör. Frågan om "konkret efterarvsrätt" som förutsättning för tillämpning av 3 kap. 8 § ÄB har vidare utvecklats i NJA 2005 s. 400. I det målet hade efterlevande make vid första makens död avstått sin rätt vid arvskiftet till förmån för den avlidnes barn. HD:s majoritet fann att barnen, eftersom de då saknat konkret efterarvsrätt vid den efterlevande makens död, inte var arvsberättigade i den mening som avses i 3 kap. 8 § ÄB.

4.3 Fri förfoganderätt – innebörd och gränser

Fri förfoganderätt skiljer sig på två viktiga sätt från full äganderätt. För det första får den efterlevande maken inte testamentera bort den del av boet som utgör efterarv (3 kap. 2 § första stycket ÄB). För det andra får den efterlevande inte heller utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar genom gåva eller jämförlig handling orsaka väsentlig minskning av sin egendom – om så sker har efterarvingarna rätt till vederlag enligt 3 kap. 3 § ÄB.

Hur stor minskningen ska vara för att räknas som "väsentlig" har preciserats i NJA 2013 s. 736. HD uttalade där att egendomens värde normalt måste ha minskat med i vart fall en fjärdedel för att vederlag enligt 3 kap. 3 § ÄB ska komma i fråga. I det aktuella målet hade den efterlevande maken tecknat en kapitalförsäkring med sin nya hustru som förmånstagare, vilket parterna behandlade som en handling jämförlig med gåva. Minskningen uppgick dock endast till 18 procent, och HD fann – med ändring av hovrättens dom – att en sådan minskning inte utgjorde väsentlig minskning i lagrummets mening; käromålet ogillades därför. Avgörandet visar dels att förmånstagarförordnanden kan aktualisera 3 kap. 3 § ÄB, dels att väsentlighetskravet är relativt högt ställt och utgör en normal utgångspunkt snarare än en absolut gräns.

5. Särkullbarn och basbeloppsregeln

5.1 Särkullbarnens omedelbara arvsrätt

Den för makar gynnsamma huvudregeln i 3 kap. 1 § första stycket ÄB gäller endast i förhållande till makarnas gemensamma barn. Bröstarvingar som inte är makarnas gemensamma – så kallade särkullbarn – har enligt samma bestämmelse rätt att få ut sin arvslott omedelbart vid förälderns död. Detta är en betydande inskränkning i makens arvsrätt och utgör en av de mest praktiskt återkommande tvistefrågorna i arvsrättsliga sammanhang.

Ett särkullbarn kan dock välja att avstå från sin omedelbara arvsrätt till förmån för efterlevande make enligt 3 kap. 9 § ÄB. Avståendet leder då till att särkullbarnet i stället blir efterarvinge på samma villkor som ett gemensamt barn. Avståendet är inte en fullständig avsägelse – särkullbarnet skjuter bara upp sitt arv – och det är därför viktigt att i det skriftliga avståendet uttryckligen ange att 3 kap. 9 § ÄB tillämpas, så att inget tvivel uppstår om avsikten.

5.2 Basbeloppsregeln

Av 3 kap. 1 § andra stycket ÄB följer den så kallade basbeloppsregeln. Efterlevande make har alltid rätt att vid bodelning och arv tillsammans erhålla egendom motsvarande minst fyra prisbasbelopp, beräknade enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken. I beloppet inräknas det maken erhåller genom bodelningen, sin egen enskilda egendom och eventuellt arv efter den avlidne. Prisbasbeloppet för 2026 är 59 200 kr, vilket innebär att fyra prisbasbelopp motsvarar 236 800 kr.

Basbeloppsregeln går före såväl särkullbarnens omedelbara arvsrätt som testamentariska förordnanden. Räcker inte tillgångarna till för att maken ska komma upp i fyra prisbasbelopp får särkullbarnen vänta in den efterlevande makens död; den del av deras omedelbara arvsrätt som behövts för att fylla makens skydd övergår då till en efterarvsrätt enligt 3 kap. 2 § ÄB. För testamentstagare gäller däremot att förordnandet är utan verkan i den mån det inkräktar på makens rätt till fyra prisbasbelopp (3 kap. 1 § andra stycket sista meningen ÄB), men testamentstagaren får inte automatiskt någon efterarvsrätt: legal efterarvsrätt enligt 3 kap. 2 § ÄB tillkommer endast den först avlidne makens bröstarvingar och övriga arvingar i andra arvsklassen. För att en testamentstagares rätt ska kvarstå efter den efterlevande makens död krävs uttryckligt stöd i testamentet, exempelvis genom ett sekundosuccessionsförordnande. Att skyddet är beloppsbaserat innebär i praktiken att basbeloppsregeln främst aktualiseras i mindre dödsbon.

5.3 Hemskillnad och betänketid

Reglerna om makes arvsrätt förutsätter ett bestående äktenskap som inte är under upplösning. Av 3 kap. 10 § ÄB följer uttryckligen att bestämmelserna i kapitlet om makes arvsrätt inte är tillämpliga om mål om äktenskapsskillnad pågick vid arvlåtarens död. Det institut om hemskillnad som tidigare fanns före 1974 års lagändringar har numera avskaffats. I NJA 1992 s. 753 fastslog Högsta domstolen, i ett övergångsfall som rörde den äldre hemskillnadsordningen, att 3 kap. ÄB inte var tillämpligt när makarna på grund av en före 1974 meddelad hemskillnadsdom levde åtskilda vid arvlåtarens död. Rättsfallet illustrerar hur den äldre hemskillnadsordningen hanterades övergångsrättsligt. För moderna förhållanden är det däremot 3 kap. 10 § ÄB som är avgörande: makes arvsrätt faller bort om mål om äktenskapsskillnad pågick vid arvlåtarens död.

6. Allmänna arvsfonden och förhållandet till testamente

6.1 Allmänna arvsfonden

Saknas arvingar i samtliga tre arvsklasser och finns inget testamente tillfaller kvarlåtenskapen Allmänna arvsfonden enligt 5 kap. 1 § ÄB. Fonden bildades 1928 i samband med att kusinarvet avskaffades och förvaltas i dag enligt lagen (1994:243) om Allmänna arvsfonden. Fondens medel används till stöd för barn, ungdomar, äldre och personer med funktionsnedsättning.

6.2 Förhållandet till testamente

Den legala arvsordningen kan frångås genom testamente, men endast inom de gränser som följer av bl.a. laglottsreglerna i 7 kap. ÄB och basbeloppsregeln i 3 kap. 1 § andra stycket ÄB. Den viktigaste begränsningen är laglottsskyddet: bröstarvingarna har enligt 7 kap. 1 § ÄB alltid rätt till sin laglott, vilken utgör hälften av arvslotten. Bröstarvingen måste dock påkalla jämkning av testamentet inom sex månader från delgivning enligt 7 kap. 3 § tredje stycket ÄB (jfr 14 kap. 4 § ÄB om delgivning) för att laglotten ska kunna utkrävas.

Det finns även ett förstärkt laglottsskydd i 7 kap. 4 § ÄB som ger laglottsskydd mot vissa gåvor under arvlåtarens livstid. Detta institut behandlas mer ingående i Consilex särskilda promemoria om det förstärkta laglottsskyddet. I praxis har Högsta domstolen i bl.a. NJA 2021 s. 605 utvecklat under vilka omständigheter en gåva ska anses likställd med testamente vid laglottsberäkningen.

7. Aktuell lagstiftningsutveckling

7.1 SOU 2025:91 – modernisering av arvsrätten

Den 27 augusti 2025 presenterades betänkandet Nya regler om arv och testamente – bland annat ett testamentsregister i offentlig regi och ett stärkt skydd för efterlevande sambor (SOU 2025:91). Utredningen, som leddes av hovrättslagmannen Amina Lundqvist, är den mest omfattande översynen av ärvdabalken på över 30 år. Betänkandet har remitterats, och remissvaren har publicerats av Regeringskansliet. Vid denna texts färdigställande har någon lagrådsremiss eller proposition ännu inte publicerats i lagstiftningskedjan. Förslagen är därför fortfarande inte gällande rätt. Nuvarande regler i ärvdabalken ska läggas till grund för rådgivning och planering tills eventuella lagändringar har trätt i kraft. Utredningen föreslår ikraftträdande den 1 januari 2027.

För den legala arvsordningen i strikt mening föreslås inga grundläggande förändringar – arvsklasserna behålls och kusinarvet återinförs inte. Utredningen motiverar bibehållandet med att praktiska problem och kostnader skulle överstiga nyttan, samt att en utvidgad legal arvsrätt skulle försvåra boutredningar. Däremot föreslås viktiga förändringar i angränsande regelverk:

• Stärkt skydd för efterlevande sambo: Sambor med gemensamma barn ska enligt förslaget kunna testamentera till varandra med fri förfoganderätt, och gemensamma barn ska kunna avstå sin omedelbara arvsrätt till förmån för efterlevande sambo och i stället bli efterarvingar.
• Ändrad basbeloppsregel: Vid bedömningen av om basbeloppsregeln är tillämplig ska försäkringsersättningar och liknande förmåner som tillfaller efterlevande make beaktas, liksom det som maken erhåller genom testamente.
• Efterarvsrätt till försäkringsersättning: Det förtydligas att arvingar i första och andra arvsklassen har efterarvsrätt även till försäkringsersättningar och individuellt pensionssparande som efterlevande make eller sambo erhållit som förmånstagare.
• Begränsning av laglott vid brott: En bröstarvinge som dömts för allvarligt brott mot arvlåtaren eller dennes närstående ska kunna förlora rätten till arv eller laglott.
• Testamentsregister och digitala testamenten: Utredningen föreslår ett frivilligt testamentsregister i offentlig regi, som ska förvaltas av Skatteverket, samt en möjlighet att upprätta testamenten digitalt via en säker statlig tjänst.

Förslagen är vid skrivande stund alltjämt på utredningsstadiet. Nuvarande regler i ärvdabalken gäller därmed oförändrat och bör läggas till grund för rådgivning och planering tills lagändringar trätt i kraft.

8. Sammanfattning

Den legala arvsordningen utgör grunden för all svensk arvsrätt och styr fördelningen av kvarlåtenskap när testamente saknas. Reglerna är uppbyggda kring tre arvsklasser som ärver i strikt turordning, kompletterade av istadarätten som låter avkomlingar träda i förälderns ställe. Bröstarvingarna i den första arvsklassen har ett starkt lagstadgat skydd genom laglotten, som uppgår till hälften av arvslotten.

För efterlevande make gäller en särordning enligt 3 kap. ÄB som ger maken företräde framför gemensamma bröstarvingar med fri förfoganderätt, varvid bröstarvingarna i stället får sin del genom efterarv. Särkullbarn har däremot som huvudregel rätt till omedelbart arv, om de inte själva avstår enligt 3 kap. 9 § ÄB eller basbeloppsregeln begränsar det omedelbara uttaget. Detta samspel mellan makes arvsrätt, efterarv och särkullbarnens särställning är den i praktiken mest komplicerade delen av regelverket.

För den som vill avvika från den legala arvsordningen är testamente det centrala successionsrättsliga instrumentet, men det samspelar i praktiken med äktenskapsförord, gåvoplanering, förmånstagarförordnanden och bodelningsrättsliga överväganden. Genom utredningen i SOU 2025:91 står arvsrätten dessutom inför sin största förändring på 30 år, med särskilt sikte på sambor och försäkringsförmåner. Tills dess att lagändringarna trätt i kraft – tidigast den 1 januari 2027 – gäller dagens regler oförändrat.

Källor

Författning

• Ärvdabalken (1958:637), särskilt 2 kap. (legala arvingar), 3 kap. (makes arvsrätt och efterarv), 5 kap. (Allmänna arvsfonden) och 7 kap. (laglott)
• Äktenskapsbalken (1987:230), särskilt 9 kap. om bodelning
• Föräldrabalken (1949:381), 4 kap. 21 § om adoptivbarns ställning
• Sambolagen (2003:376)
• Lagen (1994:243) om Allmänna arvsfonden
• Socialförsäkringsbalken (2010:110), 2 kap. 6 och 7 §§ om prisbasbelopp

Förarbeten

• Prop. 1928:17 om kusinarvets avskaffande
• NJA II 1928 s. 437 ff. (förarbeten till lagen om arv)
• Prop. 1986/87:1 om äktenskapsbalk m.m.
• LU 1986/87:18
• SOU 1998:110 Makes arvsrätt, dödsboförvaltare och dödförklaring
• Prop. 2011/12:110
• SOU 2025:91 Nya regler om arv och testamente – bland annat ett testamentsregister i offentlig regi och ett stärkt skydd för efterlevande sambor
• Dir. 2024:28 En arvs- och testamentsrätt i tiden

Rättsfall

• NJA 1992 s. 753 – makes arvsrätt utesluten vid hemskillnad (övergångsfall under äldre lagstiftning)
• NJA 1993 s. 145 – efterarvsrätt vid testamentariskt förordnande till efterlevande make med full äganderätt; tillämpning av 3 kap. 8 § ÄB
• NJA 1995 s. 303 – fri förfoganderätt och makens testationsbehörighet (ideell andel, ej konkret egendom)
• NJA 2005 s. 400 – förutsättningarna för konkret efterarvsrätt enligt 3 kap. 8 § ÄB när efterlevande make avstått sin rätt vid arvskiftet till förmån för den först avlidnes barn
• NJA 2013 s. 736 – tröskelvärdet "en fjärdedel" som normal utgångspunkt för väsentlig minskning enligt 3 kap. 3 § ÄB; 18 procents minskning ansågs inte väsentlig
• NJA 2021 s. 605 ("Diamanthandlarens gåvor") – tillämpningsområde för det förstärkta laglottsskyddet i 7 kap. 4 § ÄB

Litteratur

• Walin, Gösta & Lind, Göran, Ärvdabalken – En kommentar, Del I (1–17 kap.), senaste upplagan, Norstedts Juridik
• Walin, Gösta & Lind, Göran, Ärvdabalken – En kommentar, Del II (18–25 kap.), senaste upplagan, Norstedts Juridik
• Brattström, Margareta & Singer, Anna, Rätt arv – Fördelning av kvarlåtenskap, senaste upplagan, Iustus förlag
• Saldeen, Åke, Arvsrätt – En lärobok om arv, boutredning och arvskifte, senaste upplagan, Iustus förlag
• Agell, Anders, Den nya arvsrätten och metoderna för dess tolkning, Svensk Juristtidning 1990 s. 1 ff.
• Eriksson, Anders, Några problem med anknytning till 1987 års familjerättsreform, Svensk Juristtidning 1989 s. 321 ff.