Godkännande av testamente – rättsverkan och formkrav

1. Inledning

1.1 Bakgrund och syfte

När en testator har avlidit och efterlämnar ett testamente uppkommer ett antal tidsfrister för arvingarna. En arvinge som anser att testamentet är ogiltigt eller som vill begära ut sin laglott måste agera aktivt inom angivna frister, annars går rätten förlorad. Motsatsen till sådant agerande är att arvingen i stället godkänner testamentet, vilket innebär att han eller hon avstår från möjligheten att klandra eller jämka det.

Reglerna om delgivning, godkännande och klander av testamente finns i 14 kap. ärvdabalken (ÄB). Bestämmelserna är centrala för att skapa rättssäkerhet i bouppteckningsskedet: testamentstagaren behöver veta inom rimlig tid om testamentet kommer att stå sig eller angripas, och arvingarna ges en bestämd period att överväga sin position.

1.2 Disposition

Artikeln inleds i avsnitt 2 med en översikt över delgivningsförfarandet enligt 14 kap. 4 § ÄB, eftersom ett godkännande sällan är meningsfullt utan att delgivning skett. Avsnitt 3 behandlar därefter själva godkännandet – dess rekvisit, form och innebörd. I avsnitt 4 analyseras godkännandets rättsverkan och fråga om återkallelse. Avsnitt 5 ägnas åt processuella frågor, särskilt förhållandet till klander och jämkning. I avsnitt 6 behandlas särskilda problemställningar, bland annat partiellt godkännande och godkännande från omyndig eller person under förvaltarskap. Avsnittet 7 sammanfattar de praktiska slutsatserna.

2. Delgivning av testamente – en nödvändig förutsättning

2.1 Grundregeln i 14 kap. 4 § ÄB

Innan frågan om godkännande aktualiseras måste testamentet ha delgivits arvingen. Enligt 14 kap. 4 § första stycket ÄB ska testamentstagare delge testamentet med arvinge genom överlämnande av en bestyrkt avskrift av testamentet eller, vid muntligt testamente, av en bestyrkt avskrift av den vid bouppteckningen intagna uppteckningen. Personlig delgivning av handlingen utgör huvudregeln, men delgivning genom postdelgivning eller annat liknande förfarande är möjlig och i praktiken vanlig.

Delgivning behöver endast ske med sådan arvinge vars rätt skulle påverkas av testamentet – det vill säga sådan legal arvinge som genom testamentet utesluts eller missgynnas. Om en bröstarvinge enligt testamentet ändå får sin laglott eller mer, är det inte rättsligt nödvändigt att delge denne testamentet, men i praktiken sker delgivning ofta även här för att starta klanderfristen och därmed få frågan om testamentets giltighet slutligt avgjord.

14 kap. 4 § första stycket ÄB: Testamentstagare som vill göra sin rätt enligt testamentet gällande mot arvinge skall delge denne testamentet genom att överlämna en bestyrkt avskrift av testamentet, eller där det är muntligt, av den vid bouppteckningen intagna uppteckningen.

2.2 Delgivningens funktion

Delgivningen fyller två huvudsakliga funktioner. Den första är informationsfunktionen: arvingen ska få faktisk kännedom om testamentets innehåll så att en välgrundad bedömning kan göras. Den andra är fristfunktionen: delgivningen utgör utgångspunkten för de tidsfrister inom vilka arvingen måste agera för att kunna klandra testamentet enligt 14 kap. 5 § ÄB eller jämka det enligt 7 kap. 3 § ÄB. Utan en formenlig delgivning börjar dessa frister i regel inte löpa.

2.2.1 Krav på bestyrkt avskrift

Att en bestyrkt avskrift av testamentet ska överlämnas är ett strikt formkrav. Bestyrkandet sker normalt genom påskrift av två personer som intygar att avskriften överensstämmer med originalet. Av rättssäkerhetsskäl godtas i normalfallet inte att enbart originalet visas upp eller att en obestyrkt kopia tillställs arvingen, även om arvingen i praktiken får full information om innehållet. Om delgivningen är felaktig riskerar testamentstagaren att klanderfristen aldrig börjar löpa, vilket kan skapa långvarig osäkerhet kring testamentets bestånd.

2.3 Tidpunkt för delgivning

Det finns ingen fix tidsfrist inom vilken testamentstagaren måste delge testamentet. I praktiken sker delgivning normalt i samband med eller strax efter bouppteckningen, men det kan dröja längre. Testamentstagaren har dock ett eget intresse av att delge så snart som möjligt, eftersom rätten enligt testamentet inte kan göras gällande mot arvinge förrän delgivning skett (14 kap. 4 § ÄB).

3. Godkännandet – rekvisit och form

Godkännande av testamente är en ensidig rättshandling genom vilken arvingen förklarar sig avstå från att klandra eller jämka testamentet. Tre grundläggande element kan urskiljas:

• En tydlig viljeförklaring från arvingen.
• Att förklaringen avser ett identifierat testamente vars innehåll arvingen känner till.
• Att förklaringen riktas mot eller når testamentstagaren eller dödsboet.

3.1 Form för godkännande

Något formkrav i lagens mening föreligger inte för ett godkännande. Det kan ske skriftligen eller, åtminstone teoretiskt, muntligen. Av bevisskäl är skriftlig form helt dominerande i praktiken, och godkännande tecknas regelmässigt antingen direkt på själva testamentshandlingen eller på en separat handling som hänvisar till testamentet.

I bouppteckningsförrättningar är det vanligt att ett godkännande tecknas direkt på testamentet med formuleringen "Godkännes" eller "Tag del av och godkännes" följt av ort, datum och underskrift. En sådan teckning utgör samtidigt en bekräftelse på att arvingen har tagit del av testamentet, vilket innebär att delgivning anses ha skett samma dag.

3.2 Krav på tydlighet

Eftersom ett godkännande får långtgående konsekvenser krävs att viljeförklaringen är otvetydig. Allmänna uttalanden av typen "jag förstår" eller "jag har inga invändningar nu" räcker normalt inte. Det måste framgå att arvingen avstår från att rättsligt angripa testamentet. Tveksamma formuleringar tolkas i allmänhet restriktivt – det vill säga till arvingens fördel – eftersom följden av ett godkännande kan vara att en betydande ekonomisk rätt går förlorad.

I rättsfallet NJA 1989 s. 692, som visserligen avsåg godkännande av äktenskapsförord och inte testamente, uttalade Högsta domstolen att mycket höga krav måste ställas på viljeförklaringens tydlighet för att ett formlöst godkännande av ett från början ogiltigt avtal skulle leda till att avtalet ansågs verksamt. Samma tankegång har bäring även på testamentsområdet: en arvinges allmänna passivitet eller tvetydiga uttalanden kan inte likställas med ett uttryckligt godkännande.

3.3 Vilka rättigheter omfattas av ett godkännande?

Ett rent godkännande utan reservationer omfattar samtliga möjligheter att rättsligt angripa testamentet. Det innebär att arvingen avstår från:

• Klander av testamentet enligt 13 kap. ÄB (jämte 14 kap. 5 § ÄB), det vill säga talan om att testamentet är ogiltigt på grund av formfel, bristande testationsförmåga, otillbörlig påverkan eller villfarelse.
• Jämkning enligt 7 kap. 3 § ÄB, det vill säga bröstarvinges rätt att begära ut sin laglott när testamentet inkräktar på denna.
• Möjligheten att åberopa eventuella formella brister i delgivningen som grund för senare angrepp.

Däremot påverkar ett godkännande av testamentet inte i sig den separata rätten enligt 7 kap. 4 § ÄB att angripa livstidsgåvor som är att likställa med testamente. Det förstärkta laglottsskyddet riktar sig nämligen inte mot testamentet utan mot gåvan som sådan, och ett godkännande som endast avser testamentet måste därför läsas snävt på denna punkt.

4. Rättsverkan av godkännandet

4.1 Bindande karaktär

Ett godkännande av testamente är som huvudregel bindande och oåterkalleligt. När väl ett tydligt godkännande lämnats kan arvingen inte med rättslig verkan ta tillbaka sin förklaring och därefter klandra eller jämka testamentet. Detta gäller oavsett om klanderfristen ännu inte löpt ut. Den som har godkänt har rättshandlingsmässigt bestämt sig.

Den bindande verkan grundar sig dels på allmänna avtals- och förmögenhetsrättsliga principer om viljeförklaringars verkan, dels på det starka behovet av rättssäkerhet för testamentstagaren. Om en arvinge skulle kunna återkalla sitt godkännande efter en vecka, en månad eller ett halvår skulle institutet sakna värde – testamentstagaren skulle aldrig kunna lita på det.

4.2 Undantag: ogiltighet enligt allmänna avtalsrättsliga principer

Den bindande verkan är dock inte absolut. Ett godkännande utgör en ensidig rättshandling och kan, liksom andra rättshandlingar, angripas på grundval av allmänna ogiltighetsregler. De praktiskt viktigaste grunderna är:

• Tvång eller hot (28 § och 29 § avtalslagen analogt). Om arvingen har förmåtts att godkänna testamentet genom hot eller annat otillbörligt tvång kan godkännandet förklaras ogiltigt.
• Svek (30 § avtalslagen analogt). Om testamentstagaren har lämnat oriktiga uppgifter om testamentets innehåll eller dolt väsentliga omständigheter kan godkännandet vara ogiltigt.
• Villfarelse om förutsättningarna. Om arvingen vid godkännandet svävat i en väsentlig villfarelse om testamentets innebörd, exempelvis trott att en viss tillgång inte omfattades, kan godkännandet under vissa förutsättningar angripas.
• Tro och heder (33 § avtalslagen). I undantagsfall kan ett godkännande som åberopas under sådana omständigheter att det skulle strida mot tro och heder att åberopa det förklaras ogiltigt.

Att framgångsrikt angripa ett redan lämnat godkännande är dock svårt. Bevisbördan ligger på arvingen, och domstolarna ställer höga krav på utredningen om att någon ogiltighetsgrund verkligen föreligger.

4.3 Verkan i förhållande till andra arvingar

Ett godkännande är personligt och binder endast den arvinge som lämnat det. Om en av flera bröstarvingar godkänner testamentet medan övriga klandrar eller jämkar, påverkas inte de senares rätt. Var och en av bröstarvingarna har en självständig laglottsrätt och en självständig klanderrätt; den ene kan inte disponera över den andres rätt.

5. Förhållandet till klander och jämkning

5.1 Klander av testamente enligt 14 kap. 5 § ÄB

Klander av testamente är en talan om att testamentet är ogiltigt på någon av de grunder som anges i 13 kap. ÄB – exempelvis bristande formföreskrift, att testator saknade testationsförmåga, att testamentet tillkommit under påverkan av psykisk störning eller att testator förmåtts upprätta testamentet genom otillbörligt utnyttjande av oförstånd, viljesvaghet eller beroendeställning. Talan om klander förs enligt 14 kap. 5 § ÄB inom sex månader från det att klaganden delgavs testamentet. Försitter arvingen denna frist går klanderrätten förlorad och testamentet vinner formellt laga kraft mot honom eller henne.

Ett godkännande av testamente innebär regelmässigt ett avstående från denna klanderrätt. Det är just detta som gör godkännandet rättsligt verksamt – utan ett uttryckligt eller konkludent avstående skulle arvingen bibehålla möjligheten att senare angripa testamentet.

5.2 Jämkning av testamente enligt 7 kap. 3 § ÄB

Jämkning av testamente är något helt annat än klander. När en bröstarvinge påkallar jämkning enligt 7 kap. 3 § ÄB ifrågasätts inte testamentets giltighet – det är fortfarande gällande – utan endast den del som inkräktar på bröstarvingens laglott sätts åt sidan. Påkallande av jämkning ska ske inom sex månader från delgivning av testamentet (7 kap. 3 § tredje stycket ÄB).

Ett godkännande av testamente innebär även ett avstående från jämkningsrätten. Detta är i praktiken den viktigaste rättsverkan av godkännandet, eftersom de flesta tvister kring testamenten på laglottsområdet inte handlar om huruvida testamentet är giltigt utan om huruvida bröstarvingen ska få ut sin laglott.

5.3 Konkludent godkännande genom passivitet?

En annan praktiskt viktig fråga är om en arvinge kan anses ha godkänt testamentet enbart genom att underlåta att klandra eller jämka inom föreskriven frist. Frågan måste besvaras nyanserat. Om klanderfristen om sex månader löpt ut utan att talan väckts har arvingen visserligen förlorat sin rätt att klandra testamentet på de grunder som omfattas av fristen, men detta är en följd av preskription – inte av godkännande. Skillnaden är inte enbart teoretisk: ett godkännande är en aktiv rättshandling med vissa positiva rättsföljder, medan preskriptionen är en passiv följd av tidens gång.

I förhållande till jämkningsrätten gäller att en bröstarvinge som inte påkallar jämkning inom sex månader från delgivning förlorar denna rätt enligt 7 kap. 3 § tredje stycket ÄB. Resultatet blir i praktiken detsamma som vid godkännande, men den rättsliga karaktären skiljer sig och kan ha betydelse i undantagssituationer, exempelvis vid frågor om återgång eller villfarelse.

6. Särskilda problemställningar

6.1 Partiellt godkännande

Det är möjligt för en arvinge att godkänna ett testamente endast i viss del, exempelvis genom att godkänna att en specifik tillgång tillfaller en viss testamentstagare medan rätten att klandra eller jämka i övrigt förbehålls. Ett sådant partiellt godkännande är inte ovanligt vid testamenten med flera testamentstagare eller flera olika förordnanden.

Förutsättningen för att ett partiellt godkännande ska få avsedd verkan är att arvingens reservation är tydligt formulerad. Ett godkännande "i den del det avser fastigheten i Göteborg" eller "med förbehåll för rätten att begära ut min laglott" är typiska exempel på fungerande partiella godkännanden. Om reservationen är otydlig riskerar godkännandet i värsta fall att bli rättsligt verkningslöst eller att tolkas till arvingens nackdel.

6.2 Godkännande från omyndig eller person under förvaltarskap

För arvingar under 18 år eller som står under förvaltarskap krävs särskilt agerande. Eftersom ett godkännande innebär ett avstående från en ekonomisk rätt – ofta av betydande värde – måste handlingen företas av eller med samtycke från ställföreträdare. För omyndiga är det förmyndaren, normalt vårdnadshavarna, som lämnar godkännandet på den underåriges vägnar. Om godkännandet avser ett betydande värde kan dessutom överförmyndarens samtycke krävas enligt reglerna i föräldrabalken.

För personer under förvaltarskap är situationen liknande: förvaltaren lämnar godkännandet inom ramen för sitt uppdrag, och även här kan överförmyndarens samtycke aktualiseras vid större värden. Om dessa formkrav inte iakttas är godkännandet i regel ogiltigt och arvingen behåller sin rätt att klandra eller jämka inom de ordinarie fristerna.

6.3 Godkännande av efterarvinge

Vid testamenten där en testamentstagare ges egendom med fri förfoganderätt och en efterarvinge tar vid när den förste testamentstagaren avlider, uppkommer frågan om även efterarvingen ska delges och godkänna testamentet redan vid testators bortgång. Svaret är som huvudregel jakande. Eftersom testamentet redan vid testators död fastlägger ramarna för det fortsatta förfogandet — och eftersom klanderfristen om sex månader enligt 14 kap. 5 § ÄB börjar löpa från delgivning — har efterarvingen ett självständigt intresse av att ta ställning till testamentets giltighet i detta tidiga skede.

I praktiken delges efterarvingar därför testamentet i samband med bouppteckningen efter testator, och kan då lämna ett godkännande som omfattar deras rätt enligt testamentet. Ett sådant godkännande hindrar dock inte efterarvingen från att senare, vid den förste testamentstagarens bortgång, angripa förfoganden som denne företagit i strid med vad som följer av fri förfoganderätt; den prövningen är en separat fråga som inte regleras av godkännandet av testamentet.

6.4 Godkännande och förskott på arv

Ett godkännande av testamente är inte detsamma som ett godkännande av att en gåva från arvlåtaren under livstiden inte ska utgöra förskott på arv. Förskottsfrågan enligt 6 kap. ÄB är en självständig fråga som regleras vid bouppteckningen och arvskiftet, oberoende av testamentet. Den som godkänner ett testamente avstår alltså inte automatiskt från att framöver göra gällande att en gåva till en bröstarvinge ska avräknas som förskott på arv.

7. Sammanfattning

Godkännande av testamente är en ensidig rättshandling med betydande rättsverkan. Genom godkännandet avstår arvingen från sin rätt att klandra testamentet enligt 14 kap. 5 § ÄB och, om det är fråga om en bröstarvinge, från rätten att begära jämkning av testamentet enligt 7 kap. 3 § ÄB. Godkännandet är som huvudregel bindande och oåterkalleligt, men kan i undantagsfall angripas på allmänna avtalsrättsliga ogiltighetsgrunder.

Ur praktisk synvinkel är det centrala att ett godkännande aldrig bör lämnas innan arvingen har skaffat sig fullständig kännedom om testamentets innehåll, om kvarlåtenskapens omfattning och om de rättsliga konsekvenserna. Vid minsta tveksamhet bör arvingen avvakta och inom sexmånadersfristen rådgöra med sakkunnig innan beslut fattas. För testamentstagaren och dödsboet är ett välformulerat godkännande, tecknat på själva testamentshandlingen i samband med bouppteckningen, det säkraste sättet att få frågan om testamentets bestånd slutligt avgjord.

Avslutningsvis bör framhållas att även om institutet godkännande av testamente har använts i praktiken under mycket lång tid, är det i lagtexten sparsamt reglerat. Den närmare innebörden har därför formats genom doktrin och praxis, vilket innebär att rättsläget i gränsfall kan vara osäkert.

Källor

Författningar

• Ärvdabalken (1958:637), särskilt 7 kap. 1, 3 och 4 §§ samt 13 kap. och 14 kap.
• Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, särskilt 28–33 §§.
• Föräldrabalken (1949:381), särskilt 12–16 kap. om ställföreträdares behörighet och överförmyndarens samtycke.

Förarbeten

• NJA II 1933 s. 233 ff. (förarbeten till lagen om testamente).
• NJA II 1958 s. 252 ff. (förarbeten till ärvdabalken).
• Prop. 1958:144 med förslag till ärvdabalk m.m.

Rättsfall

• NJA 1937 s. 221 (testamentstagares undertecknande och betydelsen av efterföljande agerande).
• NJA 1973 s. 687 (livstidsgåva med förbehåll för nyttjanderätt likställd med testamente).
• NJA 1989 s. 692 (krav på tydlighet vid godkännande av familjerättsligt avtal genom passivitet eller indirekt åberopande).
• RH 1995:145 (konkludent vidkännande av underskrift på testamente).

Litteratur

• Walin, Gösta & Lind, Göran, Kommentar till ärvdabalken. Del I (1–17 kap.), 7 uppl., Norstedts Juridik.
• Brattström, Margareta & Singer, Anna, Rätt arv – Fördelning av kvarlåtenskap, senaste uppl., Iustus förlag.
• Agell, Anders & Brattström, Margareta, Äktenskap, samboende, partnerskap, senaste uppl., Iustus förlag.
• Saldeen, Åke, Arvsrätt, senaste uppl., Iustus förlag.