Reglerna om enskild egendom i 7 kap. äktenskapsbalken – förklaring, struktur och praktiska exempel

.

1. Inledning

1.1 Bakgrund och syfte

Den svenska familjerätten bygger på en grundläggande princip om ekonomisk gemenskap mellan makar. När ett äktenskap upplöses, antingen genom äktenskapsskillnad eller dödsfall, ska makarnas tillgångar enligt huvudregeln delas lika mellan dem genom bodelning. Principen kommer till uttryck i 9–11 kap. äktenskapsbalken (ÄktB) och innebär att allt som makarna äger – och som inte är enskild egendom – läggs samman och delas i två lika delar.

Den ekonomiska gemenskapen är emellertid inte absolut. Lagstiftaren har erkänt att det finns situationer där en likadelning skulle framstå som orimlig eller stridande mot enskildas rättmätiga förväntningar. Det kan röra sig om egendom som en make ärvt eller fått i gåva med villkor om enskild egendom, eller egendom som makarna genom äktenskapsförord vill hålla utanför likadelningen, exempelvis egendom som en make ägde redan före äktenskapet. För dessa situationer har institutet enskild egendom utvecklats.

Syftet med denna promemoria är att ge en heltäckande, juridiskt korrekt och pedagogiskt utformad genomgång av reglerna om enskild egendom – hur sådan egendom uppkommer, vilka rättsverkningar den får under äktenskapet och vid bodelning, samt hur institutet förhåller sig till angränsande regelverk såsom sambolagen och ärvdabalken.

1.2 Disposition

Promemorian inleds i avsnitt 2 med en översikt över förhållandet mellan giftorättsgods och enskild egendom. I avsnitt 3 behandlas de sex grunderna för att egendom ska bli enskild, varefter rättsverkningarna under äktenskapet analyseras i avsnitt 4. Avsnitt 5 ägnas åt enskild egendom vid bodelning och avsnitt 6 åt särskilda frågor om surrogation, avkastning och sammanblandning. Därefter behandlas i avsnitt 7 förhållandet till sambolagen och i avsnitt 8 jämkning av äktenskapsförord enligt 12 kap. 3 § ÄktB. I avsnitt 9 berörs gränsdragningen mot vissa angränsande rättsinstitut, varefter promemorian avslutas i avsnitt 10 med en sammanfattning.

2. Giftorättsgods och enskild egendom – grundbegreppen

2.1 Huvudregeln om giftorätt

Enligt 7 kap. 1 § ÄktB är en makes egendom giftorättsgods i den mån den inte är enskild egendom. Definitionen är negativt formulerad – allt som inte uttryckligen gjorts till enskild egendom utgör giftorättsgods. Detta är en viktig presumtion: vid tvist om egendoms karaktär åvilar bevisbördan den make som påstår att egendomen är enskild (se i denna del NJA 2022 s. 1003).

Giftorättsgods innebär inte att den andra maken har äganderätt eller medbestämmanderätt över egendomen under äktenskapet. Tvärtom slår 1 kap. 3 § ÄktB fast att varje make råder över sin egendom och svarar för sina skulder. Giftorätten är en latent rätt – ett anspråk som aktualiseras först vid bodelning och som då innebär att egendomens nettovärde ska ingå i den gemensamma delningsmassan.

2.2 Begreppet enskild egendom

Enskild egendom är ett rättsligt begrepp som beskriver egendom som hålls utanför likadelningen vid bodelning. Egendomen ägs alltjämt av den make som rättsligen är ägare, men dess värde ingår inte i den massa som ska delas lika mellan makarna. Att egendomen är enskild innebär dock inte att den helt är utan betydelse i bodelningssammanhang: den kan exempelvis få betydelse vid skuldtäckning, vid frågan om övertaganderätt till gemensam bostad eller bohag, vid oskälighetsprövning av äktenskapsförord enligt 12 kap. 3 § ÄktB samt när makarna enligt 10 kap. 4 § ÄktB kommer överens om att låta enskild egendom ingå i bodelningen.

2.3 Systematisk placering

Reglerna om enskild egendom återfinns främst i 7 kap. 2 § ÄktB, som uttömmande räknar upp på vilka grunder egendom kan vara enskild. Bestämmelsen kompletteras av regeln om avkastning i 7 kap. 2 § andra stycket samt av jämkningsregeln i 12 kap. 3 § ÄktB. Vid sidan av äktenskapsbalken finns motsvarande – men inte identiska – regler i sambolagen (2003:376), vilket behandlas i avsnitt 7.

3. Grunderna för enskild egendom enligt 7 kap. 2 § ÄktB

Enligt 7 kap. 2 § ÄktB, i dess lydelse enligt SFS 2022:1749, är egendom enskild om den uppfyller någon av följande sex grunder:

• Egendom som till följd av äktenskapsförord är enskild
• Egendom som en make har fått i gåva av någon annan än den andra maken med villkor att egendomen ska vara mottagarens enskilda
• Egendom som en make har erhållit genom testamente med villkor att den ska vara mottagarens enskilda
• Egendom som en make har ärvt och som enligt testamente av arvlåtaren ska vara mottagarens enskilda
• Egendom som en make har erhållit genom förmånstagarförordnande vid livförsäkring, olycksfallsförsäkring, sjukförsäkring, individuellt pensionssparande eller sparande i en PEPP-produkt, tecknat av någon annan än den andra maken, med villkor att egendomen ska vara mottagarens enskilda
• Egendom som har trätt i stället för sådan egendom (surrogat)

Uppräkningen är uttömmande. Egendom kan alltså inte göras enskild på något annat sätt än något av de uppräknade. En ensidig avsiktsförklaring från en make är till exempel inte tillräcklig – det krävs att någon av de formella förutsättningarna är uppfylld.

3.1 Äktenskapsförord

Den vanligaste och mest flexibla grunden är äktenskapsförordet. Genom ett sådant kan makar – eller blivande makar – avtala om att viss egendom, eller all egendom, ska vara enskild. Formkraven är reglerade i 7 kap. 3 § ÄktB: äktenskapsförordet ska upprättas skriftligen, undertecknas av makarna och registreras hos Skatteverket. Utan registrering är förordet ogiltigt och saknar rättsverkan.

Äktenskapsförordet kan utformas på olika sätt. Ett s.k. totalt äktenskapsförord innebär att all egendom som makarna äger eller framöver kommer att äga ska vara enskild. Ett partiellt äktenskapsförord avser endast viss specifikt angiven egendom, exempelvis en fastighet eller en aktieportfölj. Det är även möjligt att utforma ett förord så att enskild egendom blir giftorättsgods – exempelvis när makarna efter en tids äktenskap önskar normalisera sina ekonomiska förhållanden.

3.2 Gåvovillkor

En givare kan vid gåva förordna att gåvan ska vara mottagarens enskilda egendom (7 kap. 2 § första stycket 2 ÄktB). Detta är ett villkor som ensidigt sätts av givaren och inte kan ändras av mottagaren – inte heller av mottagaren tillsammans med dennes make. Villkoret måste vara uttryckligt och kan ha formen "denna gåva ska utgöra mottagarens enskilda egendom".

För fast egendom följer av 4 kap. 1 och 29 §§ jordabalken att gåvobrev ska vara skriftligt, och villkoret om enskild egendom tas då naturligt med i gåvobrevet. För lös egendom finns inget formkrav, men av bevisskäl bör villkoret alltid dokumenteras skriftligt. Den som påstår förekomsten av ett gåvovillkor om enskild egendom har bevisbördan för detta, och sådan bevisning är typiskt sett svår att uppbringa när skriftlig dokumentation saknas.

En särskilt viktig fråga är vad som gäller vid s.k. blandad gåva, dvs. en överlåtelse som har både benefika och onerösa inslag. Frågan prövades av Högsta domstolen i NJA 2008 s. 457, som gällde en överlåtelse av en hyresfastighet från far till son. Vederlaget – övertagande av lån om cirka 222 000 kr och utfärdande av en revers om 240 000 kr – uppgick i förhållande till marknadsvärdet till mellan 42 och 63 procent. HD slog fast att ett villkor om enskild egendom vid en blandad gåva ska tillerkännas giltighet för hela egendomen, om gåvomomentet är så framträdande att förvärvet i sin helhet har gåvokaraktär. Vid bedömningen tillämpas alltså huvudsaklighetsprincipen, och även ett förhållandevis stort vederlag kan accepteras – särskilt när vederlaget utgörs av skuld som säkerställts genom pantsättning av den överlåtna egendomen. Andra överväganden kan dock behöva göras om gåvotagaren är gift och betalar vederlaget med giftorättsgods.

Den vanligaste situationen är gåvor från föräldrar till vuxna barn. När föräldrar exempelvis överlåter en fastighet eller aktier till ett barn vill de ofta säkerställa att gåvan stannar i barnets hand även om barnets äktenskap upplöses. Genom ett tydligt skrivet villkor om enskild egendom uppnås detta resultat.

3.3 Testamentsvillkor

På samma sätt som vid gåva kan en testator i sitt testamente förordna att den egendom som en testamentstagare erhåller ska utgöra dennes enskilda egendom (7 kap. 2 § första stycket 3 ÄktB). Villkoret måste framgå av testamentet och har samma karaktär som gåvovillkoret – det kan inte ändras av mottagaren och inte heller av dennes make.

Det är vanligt att förordnandet kombineras med andra villkor, exempelvis att avkastningen också ska vara enskild egendom. Det är också möjligt att tidsbegränsa eller villkora enskildheten, exempelvis genom att föreskriva att egendomen ska vara mottagarens enskilda egendom under viss tid, förutsatt att villkoret inte strider mot tvingande regler i ärvdabalken eller äktenskapsbalken.

3.4 Arv enligt testamentsföreskrift av arvlåtaren

Den fjärde grunden enligt 7 kap. 2 § första stycket 4 ÄktB avser egendom som en make har ärvt och som enligt testamente av arvlåtaren ska vara mottagarens enskilda. Skillnaden mot punkt 3 är följande: punkt 3 träffar förvärv direkt genom testamente (där mottagaren tar emot egendom som testamentstagare), medan punkt 4 träffar egendom som tillfaller en arvinge genom legal arvsordning, men där arvlåtaren genom testamente föreskrivit att egendomen ska vara mottagarens enskilda. Den senare situationen är vanlig när en arvlåtare vill att t.ex. bröstarvingar ska ta arvet enligt arvsordningen, men samtidigt vill att arvet ska skyddas vid en framtida bodelning mellan arvtagaren och dennes make.

3.5 Förmånstagarförordnande

Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 april 1993 utvidgades grunderna för enskild egendom till att även omfatta egendom som en make erhållit genom förmånstagarförordnande (7 kap. 2 § första stycket 5 ÄktB i nuvarande lydelse). Bakgrunden var att lagstiftningen tidigare ansågs inkonsekvent: en givare kunde i gåvobrev eller testamente föreskriva att egendom skulle vara enskild, men en försäkringstagare kunde inte göra detsamma i ett förmånstagarförordnande. Lagändringen syftade till att ge försäkringsformer samma möjlighet.

Bestämmelsen omfattar i sin nuvarande lydelse förmånstagarförordnande vid livförsäkring, olycksfallsförsäkring, sjukförsäkring, individuellt pensionssparande enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande samt sparande i en s.k. PEPP-produkt. Förutsättningarna är att försäkringen eller sparandet tecknats av någon annan än den andra maken och att försäkringstagaren har föreskrivit att egendomen ska vara mottagarens enskilda. Villkoret ska enligt försäkringsavtalsrättsliga regler tas in i försäkringsbrevet eller skriftligen meddelas försäkringsgivaren.

3.6 Surrogat

Enligt 7 kap. 2 § första stycket 6 ÄktB är även egendom som trätt i stället för enskild egendom (surrogat) i sig enskild. Surrogationsprincipen innebär att om en make säljer enskild egendom och köper annan egendom för försäljningssumman, blir den nyförvärvade egendomen också enskild. Principen är central för att enskild egendom ska kunna behålla sin karaktär över tid och inte automatiskt förvandlas till giftorättsgods så snart den omsätts.

För att surrogationen ska fungera krävs att kopplingen mellan den ursprungliga enskilda egendomen och den nyförvärvade kan visas. Här ligger en av de praktiskt mest besvärliga frågorna: när enskild egendom har sammanblandats med giftorättsgods, eller när köp finansierats delvis med vardera typen, kan det bli svårt att avgöra hur stor del av den nyförvärvade egendomen som är enskild. Frågan behandlas närmare i avsnitt 6, där särskilt NJA 2022 s. 1003 har nyanserat rättsläget.

4. Rättsverkningarna under äktenskapet

4.1 Förfoganderätten

Under äktenskapets bestånd är skillnaden mellan giftorättsgods och enskild egendom mindre påtaglig än vad många tror. Båda formerna tillhör den enskilda maken och denne förfogar i princip fritt över sin egendom enligt 1 kap. 3 § ÄktB. Det finns dock viktiga undantag i 7 kap. 5 § ÄktB.

Enligt 7 kap. 5 § första stycket ÄktB krävs den andra makens samtycke för att en make ska kunna avhända sig, låta inteckna, hyra ut eller på annat sätt med nyttjanderätt upplåta fast egendom som utgör makarnas gemensamma bostad, samt för att avhända sig, pantsätta, hyra ut eller på annat sätt upplåta annan egendom som utgör gemensam bostad eller för att avhända sig eller pantsätta makarnas gemensamma bohag. Detta samtyckeskrav gäller även när bostaden eller bohaget är enskild egendom, dock med undantag för enskild egendom som tillkommit på de specifika grunderna i 7 kap. 2 § första stycket 2–4 ÄktB (dvs. gåva, testamente eller arv med villkor om enskildhet).

För fast egendom som inte är gemensam bostad gäller en särskild regel: en make får inte heller utan den andra makens samtycke avhända sig, låta inteckna, hyra ut eller på annat sätt med nyttjanderätt upplåta fast egendom som inte utgör makarnas gemensamma bostad, om egendomen är giftorättsgods (7 kap. 5 § tredje stycket ÄktB). Här är distinktionen mellan giftorättsgods och enskild egendom helt avgörande – är fastigheten enskild egendom behövs inget samtycke (under förutsättning att den inte heller är gemensam bostad), men är den giftorättsgods krävs det. Samtycke till avhändelse eller inteckning av fast egendom ska enligt fjärde stycket lämnas skriftligen.

För övrig lös egendom – företag, fonder, värdepapper m.m. – som inte är gemensam bostad eller bohag krävs inget samtycke, oavsett om egendomen är giftorättsgods eller enskild. En make kan alltså i typfallet sälja sin enskilda aktieportfölj utan att rådgöra med den andra maken.

4.2 Skuldansvar

Varje make svarar för sina egna skulder med all sin egendom – både giftorättsgods och enskild egendom (1 kap. 3 § ÄktB). Att egendom är enskild ger alltså inget skydd mot makens egna borgenärer. Däremot är man inte ansvarig för den andra makens skulder. Distinktionen mellan giftorättsgods och enskild egendom blir betydelsefull vid bodelningen: vid skuldtäckning enligt 11 kap. 2 § ÄktB ska skulder som hänför sig till enskild egendom i första hand avräknas mot den enskilda egendomen, och belastar alltså som regel inte giftorättsgodset.

4.3 Vederlagsregeln vid vissa förfoganden

Äktenskapsbalken innehåller särskilda vederlagsregler som syftar till att skydda den andra maken mot otillbörliga förfoganden. Enligt 11 kap. 4 § ÄktB ska, om en make inom tre år innan talan om äktenskapsskillnad väcktes och utan den andra makens samtycke i inte obetydlig omfattning genom gåva har minskat sitt giftorättsgods, eller använt giftorättsgods för att öka värdet av sin enskilda egendom, den andra makens andel vid bodelningen beräknas som om gåvans värde eller det använda värdet alltjämt hade ingått i giftorättsgodset. På så sätt får regeln verkan att en make inte kan urholka likadelningen genom att omvandla giftorättsgods till egen enskild egendom eller skänka bort betydande värden i nära anslutning till skilsmässan. Regeln omfattar även vissa förfoganden som rör rättigheter som enligt 10 kap. 3 § ÄktB inte ska ingå i bodelningen, exempelvis när en make använder giftorättsgods för att öka värdet av en sådan rättighet.

5. Enskild egendom vid bodelning

5.1 Den allmänna regeln

När ett äktenskap upplöses ska bodelning ske enligt 9 kap. 1 § ÄktB. I bodelningen ingår makarnas giftorättsgods men inte deras enskilda egendom (10 kap. 1 § ÄktB). Tekniskt går det till så att vardera maken upprättar en redovisning av sina tillgångar och skulder, varefter giftorättsgodsets nettovärde sammanläggs och delas i två lika delar.

Den enskilda egendomen ingår alltså inte i bodelningsmassan, men kan ändå bli relevant – exempelvis vid skuldtäckning, vid övertagande av gemensam bostad eller bohag, vid en eventuell oskälighetsprövning eller om makarna enligt 10 kap. 4 § ÄktB kommer överens om att enskild egendom ska ingå i bodelningen.

5.2 Värdering och brytdag

Två frågor som ofta förväxlas är dels frågan om vilken egendom som ingår i bodelningen, dels frågan om vid vilken tidpunkt egendomen ska värderas. Den första frågan styrs av den s.k. brytdagen – som regel den dag ansökan om äktenskapsskillnad inkom till tingsrätten (9 kap. 2 § ÄktB) – och innebär att senare förvärvad egendom inte ska ingå. Värderingstidpunkten är däremot enligt fast praxis och doktrin en senare tidpunkt, i regel en tidpunkt nära själva bodelningen eller bodelningsförrättarens avgörande, och kan i förekommande fall vara föremål för nyansering. Distinktionen är central: värdet av en tillgång som ingår i bodelningen kan ha förändrats betydligt mellan brytdagen och bodelningstillfället, och det är värdet vid den senare tidpunkten som ligger till grund för delningen.

5.3 Bodelning vid dödsfall

När ett äktenskap upplöses genom dödsfall ska bodelning normalt ske mellan den efterlevande maken och dödsboet före arvskiftet (9 kap. 1 § ÄktB). Den efterlevande maken har dock enligt 12 kap. 2 § ÄktB rätt att begära att vardera sidan som sin andel ska behålla sitt giftorättsgods, i stället för att giftorättsgodset likadelas. Denna regel kan vara fördelaktig för den efterlevande make som äger det större giftorättsgodset, eller när stora delar av den avlidne makens egendom utgörs av enskild egendom som ändå inte ingår i bodelningen.

Den enskilda egendomens betydelse vid dödsfall är dubbel: den ingår inte i bodelningen, men den ingår i den avlidnes kvarlåtenskap och fördelas enligt arvsrättsliga regler. För särkullbarn är detta särskilt viktigt – de har rätt att direkt få ut sin arvslott av den avlidnes kvarlåtenskap, som inkluderar enskild egendom, medan gemensamma barn får vänta tills den efterlevande maken avlider (3 kap. 1 § ärvdabalken).

6. Surrogat, avkastning och sammanblandning

6.1 Surrogationsprincipen i detalj

Surrogationsprincipen i 7 kap. 2 § första stycket 6 ÄktB innebär att enskild egendom behåller sin karaktär även när den omvandlas. Säljs en enskild fastighet och köps en ny för köpeskillingen är den nya fastigheten också enskild. Detta gäller dock endast så länge surrogationen kan följas. Den make som påstår att egendom är enskild har bevisbördan för surrogatkedjan, och denna börda kan vara mycket tung när tid förflutit och flera transaktioner skett.

6.2 Sammanblandning och NJA 2022 s. 1003

Det centrala rättsfallet om sammanblandning var länge NJA 1992 s. 773 (Vasalundsgrillen). I det fallet hade försäljningslikvider från ena makens enskilda egendom satts in på ett konto som båda makarna disponerade. HD uttalade att medlens karaktär av enskild egendom inte utsläcks utan vidare i och med insättningen, men att kontots behållning bör kunna anses vara enskild egendom till den del den motsvarar insatta medel av enskild natur – under förutsättning att makarna genom bokföring eller på annat sätt sinsemellan håller de skilda medelsslagen isär.

Rättsläget har därefter nyanserats genom NJA 2022 s. 1003 (Bodelningen och konsultbolaget). I detta avgörande behandlade HD en situation där enskilda medel hade förts över till ett gemensamt konto för att kort tid senare användas för en specifik utbetalning. HD slog fast följande: när det inte föreligger några svårigheter att koppla insättningen till en utgift för annan egendom som betalaren skaffat sig inom ramen för de överförda medlen, finns det inte några bärande skäl för att de insatta medlen skulle förlora sin egenskap av enskild egendom. När den betalande kan visa hur insättning och betalning är kopplade till varandra bör den nyförvärvade egendomen kunna anses ha trätt i stället för medlen som ett surrogat. Vid bedömningen av om tillräcklig koppling finns får avsikten hos den make som gjort insättningen, egendomens karaktär, tiden mellan insättningen och anskaffandet av egendomen samt vilka kontorörelser som skett betydelse. Kopplingen förstärks om det insatta beloppet svarar mot kostnaden för den förvärvade egendomen.

Slutsatsen av NJA 2022 s. 1003 är att kravet på bokföring eller motsvarande dokumentation, som följer av 1992 års fall, främst gäller frågan om kontosaldot på brytdagen. När frågan i stället är om en specifik utpekad utbetalning bekostats med enskilda medel kan en tydlig koppling mellan insättning och betalning vara tillräcklig, även utan formell bokföring. Det innebär dock inte att praktiska försiktighetsåtgärder är överflödiga – tvärtom kan rekommendationen att hålla enskild egendom på ett separat konto fortfarande vara den mest robusta lösningen för att undvika bevisproblem.

6.3 Avkastning av enskild egendom

Enligt 7 kap. 2 § andra stycket ÄktB är avkastning av enskild egendom giftorättsgods, om inget annat föreskrivits genom det äktenskapsförord, gåvobrev, testamente eller förmånstagarförordnande som gjort egendomen enskild. Detta är en huvudregel som kan vara överraskande och som ofta missas i praktiken.

Konkret innebär regeln att utdelning på enskilda aktier, hyresintäkter från en enskild fastighet eller ränta på enskilda banktillgodohavanden tillfaller giftorättsmassan om inget annat anges. Vill man undvika detta måste det uttryckligen framgå av äktenskapsförordet, gåvobrevet, testamentet eller förordnandet att även avkastningen ska vara enskild.

Begreppet avkastning preciserades närmare i NJA 2022 s. 1003. När en tolkning av äktenskapsförordet inte ger någon ledning bör avkastning enligt HD som utgångspunkt förstås som ett ekonomiskt resultat som en viss egendom frambringar. Betalning som ägaren får för nyttjande av egendom – som hyra eller utdelning – ska enligt detta synsätt ses som avkastning. Däremot kan ersättning för ägarens eget arbete i samband med att egendomen utnyttjas, med normalt språkbruk, inte ses som avkastning av egendomen. I det aktuella målet ledde detta till att värdet av aktier i ett konsultbolag, som i allt väsentligt byggts upp genom makens eget arbete som konsult, inte kunde betraktas som avkastning av tidigare enskild egendom utan utgjorde giftorättsgods.

6.4 Värdestegring och eget arbete

Värdestegring av enskild egendom ska skiljas från avkastning och behandlas på ett annat sätt. När enskild egendom – exempelvis en fastighet eller aktier – ökar i värde är denna värdestegring som huvudregel också enskild; den utgör inte avkastning utan är en del av egendomens eget värde. Om en fastighet köps för 2 miljoner som enskild egendom och vid bodelning är värd 5 miljoner, är därför som regel hela värdet enskilt.

Det krävs dock försiktighet i de sammanhang där frågan inte är värdestegring på egendom som uttryckligen är enskild, utan om aktier eller företagsvärden över huvud taget kan anses vara enskilda – t.ex. på grund av påstådd surrogation eller såsom avkastning av tidigare enskilda medel. NJA 2022 s. 1003 visar i detta sammanhang att värde som i allt väsentligt uppkommit genom makens eget arbete inte utan vidare kan behandlas som avkastning eller surrogat av enskild egendom. Om själva egendomen däremot uttryckligen är enskild, exempelvis genom äktenskapsförord, är utgångspunkten att även värdestegringen följer egendomens karaktär. Distinktionen är särskilt viktig att vara medveten om vid fåmansbolag och enskilda näringsverksamheter, där värdetillväxten ofta är intimt sammanflätad med ägarmakens egen arbetsinsats.

7. Sambolagen och egendom utanför samboegendomen

7.1 Skillnaden mellan äktenskap och samboförhållande

Sambolagen bygger på en helt annan systematik än äktenskapsbalken. Endast en mycket begränsad krets av egendom – gemensam bostad och gemensamt bohag som förvärvats för gemensam användning – ingår i bodelningen vid samboförhållandets upplösning (3 och 8 §§ sambolagen). All övrig egendom hålls automatiskt utanför sambobodelningen, oavsett om den är gåva, arv, eget förvärv före samboförhållandet eller annat.

Begreppet enskild egendom hör systematiskt till äktenskapsbalken. För sambor talar man i stället om egendom som inte utgör samboegendom, om egendom som genom samboavtal undantas från bodelning, samt om gåvor och arv där givare eller arvlåtare uppställt villkor att egendomen inte ska ingå i sambobodelning. Den praktiska effekten kan likna den för enskild egendom i ett äktenskap, men den rättsliga konstruktionen är en annan.

7.2 Samboavtal

Sambor kan genom skriftligt avtal komma överens om att 8 § sambolagen inte ska tillämpas eller att viss bestämd egendom inte ska ingå i en eventuell bodelning (9 § sambolagen). Ett sådant avtal har långtgående verkningar och bör utformas med samma omsorg som ett äktenskapsförord. Till skillnad från äktenskapsförord behöver samboavtal inte registreras hos Skatteverket; det är giltigt mellan parterna när det är skriftligt och undertecknat.

7.3 Vad händer om sambor gifter sig?

När sambor gifter sig blir all deras egendom – inklusive sådan egendom som tidigare hållits utanför sambobodelningen – automatiskt giftorättsgods enligt 7 kap. 1 § ÄktB, om inget annat avtalats. Detta överraskar ofta. Tidigare gåvor utan villkor om enskild egendom blir alltså i princip giftorättsgods så snart paret gifter sig, om inget äktenskapsförord upprättas. Den som vill behålla skyddet bör därför säkerställa att gåvo- eller testamentsvillkor om enskild egendom finns på plats även med tanke på en framtida vigsel.

8. Jämkning av äktenskapsförord enligt 12 kap. 3 § ÄktB

8.1 Skälighetsventilen för äktenskapsförord

Det är viktigt att skilja mellan tre olika regler i 12 kap. ÄktB. 12 kap. 1 § innehåller en allmän skälighetsventil vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad. 12 kap. 2 § ger den efterlevande maken rätt att vid bodelning på grund av dödsfall begära att vardera sidan ska behålla sitt eget giftorättsgods. 12 kap. 3 § slutligen ger möjlighet att jämka villkor i äktenskapsförord eller föravtal om bodelning om de är oskäliga. Det är alltså 12 kap. 3 § som rör jämkning av äktenskapsförord – inte av enskildhet som följer av gåva, testamente eller förmånstagarförordnande.

Enligt 12 kap. 3 § ÄktB får ett villkor i ett äktenskapsförord jämkas eller lämnas utan avseende vid bodelningen om det är oskäligt med hänsyn till förordets innehåll, omständigheterna vid förordets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Vad som sägs om villkor i äktenskapsförord gäller även villkor i föravtal.

I förarbetena och i praxis betonas att utgångspunkten är att äktenskapsförord ska respekteras och att jämkning förutsätter en samlad oskälighetsbedömning. NJA 1993 s. 583 visar att HD tillämpar regeln restriktivt och att samtliga omständigheter ska vägas in. Regeln tar sikte på de fall där en strikt tillämpning av förordet skulle leda till ett samlat resultat som framstår som oskäligt, och inte på alla situationer där en make subjektivt anser sig missgynnad av att enskild egendom undantas från delningen. Förhållanden som kan beaktas i den samlade bedömningen är bland annat äktenskapets längd, äktenskapsförordets innehåll och tillkomst samt senare inträffade förhållanden – inklusive att en make i betydande utsträckning kan ha bidragit till uppbyggnaden av den andra makens enskilda egendom – men ingen enskild faktor är ensam avgörande.

8.2 Egendom som är enskild på annan grund

Det är värt att framhålla att 12 kap. 3 § ÄktB inte ger någon allmän möjlighet att åsidosätta enskildhet som följer av gåvovillkor, testamente, förmånstagarförordnande eller testamentsföreskrift vid arv. För sådan egendom är respekten för givarens eller arvlåtarens vilja en bärande princip, och regeln om jämkning av äktenskapsförord är inte tillämplig. Detta klargjordes redan i förarbetena till äktenskapsbalken, där det betonades att det skulle strida mot sedvanliga principer för gåvor och testamentariska förordnanden att åsidosätta givares eller testators villkor.

9. Gränsdragning mot angränsande rättsinstitut

9.1 Förskott på arv

När en förälder ger en bröstarvinge en gåva med villkor om enskild egendom uppstår frågan om gåvan samtidigt utgör förskott på arv enligt 6 kap. 1 § ärvdabalken. Dessa två frågor är fristående: villkoret om enskild egendom rör äktenskapsbalkens system, medan förskottsfrågan rör arvsfördelningen mellan bröstarvingar. Det är fullt möjligt – och ofta praktiskt – att i samma gåvobrev både ange att egendomen är enskild och att den inte ska utgöra förskott på arv.

9.2 Det förstärkta laglottsskyddet

Det förstärkta laglottsskyddet i 7 kap. 4 § ärvdabalken kan aktualiseras även när enskild egendom är inblandad. Om en arvlåtare i livstiden gett bort egendom med villkor om att den ska vara enskild för mottagaren, och gåvan är att likställa med testamente, kan gåvan – trots villkoret om enskild egendom – återbäras till förmån för bröstarvingarnas laglott. Villkoret om enskild egendom skyddar alltså inte mot 7 kap. 4 § ÄB.

10. Sammanfattning och avslutande reflektioner

Enskild egendom är ett centralt familjerättsligt institut som möjliggör ekonomisk särhållning av tillgångar inom äktenskapet. Genom att egendomen hålls utanför likadelningen kan en make säkerställa att exempelvis ärvd, gåvogiven eller företagsanknuten egendom inte delas vid äktenskapsskillnad eller dödsfall. De sex grunderna för enskildhet – äktenskapsförord, gåvovillkor, testamentsvillkor, testamentsföreskrift vid arv, förmånstagarförordnande och surrogat – är uttömmande och kräver formell hantering.

De praktiska huvudpunkterna att minnas är följande: enskild egendom uppkommer endast på de uttömmande grunder som anges i 7 kap. 2 § ÄktB; bevisbördan åvilar den make som påstår enskildhet; surrogationsprincipen kräver att kopplingen till den ursprungliga enskilda egendomen kan visas, men det räcker enligt NJA 2022 s. 1003 i många fall med en tydlig koppling mellan insättning och senare betalning även utan formell bokföring; avkastning är som regel giftorättsgods om inget annat sagts; värdestegring på egendom som är enskild följer som regel egendomens karaktär; värde som i allt väsentligt uppkommit genom makens eget arbete kan inte utan vidare behandlas som avkastning eller surrogat av enskild egendom; och jämkning enligt 12 kap. 3 § ÄktB tar sikte på äktenskapsförord, inte på enskildhet som följer av andra grunder.

Avslutningsvis kan konstateras att reglerna om enskild egendom, trots sin grundläggande enkelhet, i praktisk tillämpning blir komplexa när tid förflyter, transaktioner sker och egendom omvandlas. För praktiskt verksamma jurister – och för makar som vill skydda sina ekonomiska intressen – är det viktigt att redan vid äktenskapsförordets, gåvobrevets eller testamentets upprättande uttryckligen reglera frågan om avkastning, och att löpande dokumentera surrogatkedjan vid omvandlingar. Den som inte gör det riskerar att vid bodelningen finna att enskildheten gått förlorad, helt eller delvis – ofta i situationer där det är svårt eller omöjligt att läka bristen i efterhand.

Källor

Författningar

• Äktenskapsbalken (1987:230), särskilt 1 kap. 3 §, 7 kap. 1–5 §§, 9–11 kap., 12 kap. 1–3 §§ och 17 kap. 8 §
• Ärvdabalken (1958:637), särskilt 3 kap. 1 §, 6 kap. 1 § och 7 kap. 4 §
• Sambolagen (2003:376), särskilt 3, 8 och 9 §§
• Jordabalken (1970:994), 4 kap. 1 och 29 §§
• Lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande
• Lagen (2022:1746) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en paneuropeisk privat pensionsprodukt (PEPP-produkt)

Förarbeten

• Prop. 1986/87:1 om äktenskapsbalk m.m.
• SOU 1981:85 Äktenskapsbalk
• Prop. 1989/90:30 om ändring i äktenskapsbalken m.m.
• Prop. 1992/93:148 om enskild egendom genom förmånstagarförordnande
• Prop. 1997/98:106 om pensionsrättigheters behandling vid bodelning
• Prop. 2002/03:80 Ny sambolag

Rättsfall

• NJA 1992 s. 773 (Vasalundsgrillen – sammanblandning av enskild egendom och giftorättsgods)
• NJA 1993 s. 570 (passivitet och rätten att påkalla bodelning)
• NJA 1993 s. 583 (jämkning av äktenskapsförord)
• NJA 2008 s. 457 (blandad gåva – huvudsaklighetsprincipen och tredjemansföreskrift om enskild egendom)
• NJA 2022 s. 1003 (Bodelningen och konsultbolaget – sammanblandning, surrogat, avkastning och pensionsrättigheter)

Litteratur

• Agell, A. & Brattström, M., Äktenskap, samboende, partnerskap, 6 uppl., Iustus förlag 2018.
• Brattström, M., Makars pensionsrättigheter, Iustus förlag 2004.
• Brattström, M. & Singer, A., Rätt arv – Fördelning av kvarlåtenskap, 5 uppl., Iustus förlag 2020.
• Grauers, F., Ekonomisk familjerätt – Makars och sambors egendom och bostad. Gåva, arv, testamente och boutredning, 10 uppl., JUNO 2023.
• Teleman, Ö., Bodelning enligt äktenskapsbalken, 7 uppl., JUNO 2022.
• Teleman, Ö. & Tottie, L., Äktenskapsbalken – en kommentar, 5 uppl., JUNO 2023.