12 kap. 2 § ÄktB – efterlevande makes jämkningsrätt

1. Inledning

1.1 Bakgrund och syfte

När ett äktenskap upplöses genom den ena makens död ska som huvudregel bodelning ske enligt äktenskapsbalkens (1987:230, ÄktB) regler. Bodelningen syftar normalt till att fördela giftorättsgodset lika mellan makarna, vilket innebär att den efterlevande maken får hälften av det sammanlagda nettogiftorättsgodset och dödsboet den andra hälften. När den avlidne maken hade särkullbarn, eller hade testamenterat sin kvarlåtenskap till någon annan än den efterlevande, kan denna delning innebära att en betydande del av den efterlevandes egen egendom förs över till någon utanför parförhållandet.

För att skydda den efterlevande maken i sådana situationer infördes redan i giftermålsbalken en regel som ger den efterlevande en ensidig rätt att avstå från delning. Bestämmelsen återfinns idag i 12 kap. 2 § ÄktB och är formellt en jämkningsregel, även om den i praktiken fungerar som ett undantag från huvudregeln om hälftendelning. Denna artikel syftar till att ge en heltäckande, juridiskt korrekt och pedagogiskt utformad genomgång av 12 kap. 2 § ÄktB, dess rekvisit, tillämpning och praktiska betydelse.

1.2 Disposition

Artikeln inleds med en redogörelse för bodelningens systematik vid dödsfall (avsnitt 2). Därefter behandlas bestämmelsen i 12 kap. 2 § ÄktB – dess lagtext, rekvisit och funktion (avsnitt 3) – samt frågan om delvis jämkning (avsnitt 4). I avsnitt 5 behandlas regelns förhållande till särkullbarn och testamentstagare, vilket är dess viktigaste praktiska tillämpningsområde. Avsnitt 6 ägnas åt processuella frågor och tidsfrister. Avsnitt 7 behandlar gränsdragningen mot 12 kap. 1 och 3 §§ ÄktB, mot basbeloppsregeln i 3 kap. 1 § ÄB och mot det förstärkta laglottsskyddet i 7 kap. 4 § ÄB samt situationen då en make avlider under pågående äktenskapsskillnad. Avsnitt 8 ägnas åt strategiska överväganden, varefter artikeln avslutas med en sammanfattning.

2. Bodelning vid dödsfall – systematisk översikt

2.1 Huvudregeln om hälftendelning

När ett äktenskap upplöses genom dödsfall ska makarnas giftorättsgods som huvudregel delas lika mellan den efterlevande maken och dödsboet (11 kap. 3 § ÄktB). Bodelningen är en nödvändig förutsättning för att kvarlåtenskapen efter den avlidne ska kunna fastställas. Först när bodelningen är klar går det att avgöra vad som är arvlåtarens egendom och som ska fördelas mellan arvingarna och eventuella testamentstagare.

Den vanliga ordningen är att vardera maken redovisar sina tillgångar och skulder, varefter respektive nettogiftorättsgods räknas fram. Det sammanlagda nettogiftorättsgodset delas sedan lika mellan parterna. Den make som hade mest nettogiftorättsgods får alltså "ge" en del till den andre.

2.2 När delning kan vara olämplig för den efterlevande

Den hälftendelning som beskrivs ovan fungerar väl när båda makarna har likvärdig egendom, eller när den efterlevande maken är den ekonomiskt svagare parten. Situationen blir däremot problematisk när den efterlevande är den ekonomiskt starkare maken och den avlidne har bröstarvingar som inte är gemensamma med den efterlevande – så kallade särkullbarn – eller när den avlidne testamenterat sin kvarlåtenskap till någon annan än den efterlevande maken.

I sådana lägen innebär en hälftendelning att den efterlevande tvingas föra över egendom till dödsboet, varifrån den sedan tillfaller särkullbarn eller testamentstagare som arv. Den efterlevandes eget livsverk – exempelvis ett företag eller en fastighet som denne byggt upp under äktenskapet – kan på så sätt komma att hamna utanför hennes eller hans kontroll. Det är denna situation 12 kap. 2 § ÄktB är avsedd att lösa.

3. 12 kap. 2 § ÄktB – innehåll och funktion

3.1 Lagtexten

Bestämmelsen lyder:

Vid bodelning med anledning av en makes död skall, om den efterlevande maken begär det, vardera sidan som sin andel behålla sitt giftorättsgods. Om den efterlevande maken begränsar sin begäran till att avse endast en del av sitt giftorättsgods, skall den andra sidan behålla motsvarande kvotdel av den avlidna makens giftorättsgods, varefter återstoden fördelas enligt 11 kap.

Citatet ovan utgör paragrafens första stycke, som innehåller två regler. Första meningen är den ensidiga jämkningsrätten – den efterlevande maken kan begära att vardera sidan som sin andel behåller sitt giftorättsgods, det vill säga att ingen utjämning sker mellan makarnas sidor. Andra meningen reglerar delvis jämkning: begränsar den efterlevande sin begäran till en del av giftorättsgodset, behåller den andra sidan en motsvarande kvotdel av den avlidnes giftorättsgods, medan återstoden delas enligt huvudregeln. Delvis jämkning behandlas närmare i avsnitt 4.

Paragrafens andra stycke innehåller en förverkanderegel: bestämmelserna i 15 kap. 1 och 3 §§ ÄB om förlust av rätt till arv gäller dels den efterlevande makens rätt att vid bodelning få del i den avlidnes giftorättsgods, dels rätten för den efterlevande maken att enligt 12 kap. 2 § ÄktB få behålla sitt eget giftorättsgods. En make som uppsåtligen orsakat den andra makens död, eller medverkat till det, kan alltså förlora båda dessa rättigheter.

Bestämmelsen innehåller däremot ingen basbeloppsregel. Den garanti om fyra prisbasbelopp som ofta nämns i anslutning till efterlevande makes skydd finns i 3 kap. 1 § andra stycket ÄB, inte i 12 kap. 2 § ÄktB. Förhållandet mellan reglerna behandlas i avsnitt 7.3.

3.2 Den ensidiga jämkningsrättens karaktär

Det centrala draget i 12 kap. 2 § första meningen ÄktB är att den ger den efterlevande maken en ensidig rätt. Det krävs inga särskilda skäl, ingen oskälighet och inget medgivande från dödsboets sida. Den efterlevande maken behöver bara framställa sin begäran inom föreskriven tid, varefter delningen ska ske enligt regeln. Lagstiftarens utgångspunkt är att den efterlevande maken har ett legitimt intresse av att inte tvingas dela med sig av sin egen egendom till den avlidnes arvingar eller testamentstagare.

Detta skiljer 12 kap. 2 § ÄktB från övriga jämkningsregler i 12 kap. ÄktB. 12 kap. 1 § om skevdelning vid skilsmässa kräver att en delning skulle vara oskälig med hänsyn till äktenskapets längd och makarnas ekonomiska förhållanden, och 12 kap. 3 § om jämkning av äktenskapsförord kräver att förordet är oskäligt. 12 kap. 2 § ÄktB ställer däremot inga sådana materiella krav.

3.3 Innebörden av att "behålla sitt giftorättsgods"

Vid full jämkning enligt 12 kap. 2 § första stycket första meningen ÄktB sker ingen utjämning av giftorättsgodset mellan sidorna. Vardera sidan – den efterlevande respektive dödsboet – behåller helt enkelt sitt eget giftorättsgods som sin andel. Detta gäller oberoende av hur stor skillnaden är mellan makarnas respektive nettogiftorättsgods.

Den enskilda egendomen påverkas inte alls av bestämmelsen, vare sig den hör till den efterlevande eller den avlidne. Enskild egendom är från början undantagen bodelning, och 12 kap. 2 § ÄktB rör endast hur giftorättsgodset ska behandlas.

3.4 Verkan på kvarlåtenskapen

Vid full jämkning enligt 12 kap. 2 § ÄktB blir den avlidnes nettogiftorättsgods – tillsammans med dennes enskilda egendom – kvarlåtenskapen efter den avlidne. Det är denna kvarlåtenskap som sedan ska fördelas mellan arvingarna enligt den legala arvsordningen i 2 kap. ÄB eller enligt testamente. Genom att åberopa bestämmelsen förhindrar den efterlevande maken alltså att kvarlåtenskapen tillförs egendom från hennes eller hans egen sida.

4. Delvis jämkning

4.1 Möjligheten att jämka delvis

Rätten att jämka delvis följer direkt av lagtexten. Enligt 12 kap. 2 § första stycket andra meningen ÄktB kan den efterlevande maken begränsa sin begäran till att avse endast en del av sitt giftorättsgods. Lagen anger då en bestämd metod: den andra sidan behåller en motsvarande kvotdel av den avlidna makens giftorättsgods, varefter återstoden av båda sidornas giftorättsgods delas enligt huvudregeln i 11 kap. ÄktB.

Det är alltså fråga om en kvotdelsberäkning. Begränsar den efterlevande sin begäran till exempelvis 60 procent av sitt giftorättsgods, undantas 60 procent av vardera sidans giftorättsgods från delning, medan de återstående 40 procenten av varje sida läggs samman och delas lika. Möjligheten till delvis jämkning ger den efterlevande maken ett betydande utrymme att anpassa bodelningen efter sina behov.

4.2 När delvis jämkning kan vara fördelaktig

Delvis jämkning verkar på andelsberäkningen: en viss kvotdel av vardera sidans giftorättsgods hålls utanför likadelningen. Regeln bör däremot inte beskrivas som att den i sig undantar en viss bestämd tillgång – exempelvis ett företag eller en fastighet – från bodelningen. Vilken sida – den efterlevande maken eller dödsboet – som slutligen tilldelas en viss tillgång avgörs först vid lottläggningen. Delvis jämkning kan ändå vara strategiskt fördelaktig: vill den efterlevande maken behålla exempelvis sin näringsverksamhet kan begäran begränsas till en kvotdel som värdemässigt motsvarar den, vilket höjer den efterlevandes andel och därmed utrymmet att vid lottläggningen få den egendomen på sin lott. Att den återstående kvotdelen delas på vanligt sätt kan dessutom ge flexibilitet i det efterföljande arvskiftet och främja en uppgörelse med särkullbarn.

5. Bestämmelsens betydelse vid särkullbarn och testamentstagare

5.1 Särkullbarnens omedelbara arvsrätt

När den avlidne hade särkullbarn har dessa enligt 3 kap. 1 § första stycket ÄB rätt att få ut sitt arv direkt vid arvlåtarens död. Till skillnad från gemensamma barn behöver särkullbarnen inte vänta tills den efterlevande maken avlidit för att få ut sitt arv. Detta innebär att en hälftendelning av giftorättsgodset i praktiken förflyttar tillgångar från den efterlevande till särkullbarnen, vilket kan upplevas som starkt obilligt om den efterlevande är den part som byggt upp den huvudsakliga förmögenheten.

Just denna situation är 12 kap. 2 § ÄktB framför allt avsedd att hantera. Genom att åberopa bestämmelsen kan den efterlevande maken förhindra att hennes eller hans giftorättsgods förs över till dödsboet och därifrån till särkullbarnen.

5.2 Testamentstagare

Bestämmelsen kan också användas när den avlidne genom testamente förordnat att kvarlåtenskapen ska tillfalla någon annan än den efterlevande maken – exempelvis ett välgörande ändamål, en universell testamentstagare eller en bröstarvinge i större omfattning än vad som följer av lag. Genom att åberopa 12 kap. 2 § ÄktB kan den efterlevande förhindra att testamentstagaren erhåller egendom som ursprungligen tillhörde den efterlevandes egen sida.

5.3 Förhållandet till makes arvsrätt vid gemensamma barn

När den avlidne efterlämnar enbart gemensamma barn och inte har upprättat något testamente till förmån för någon annan, ärver den efterlevande maken kvarlåtenskapen enligt 3 kap. 1 § ÄB. Den efterlevande innehar då egendomen med fri förfoganderätt, och de gemensamma barnen får ut sitt arv som efterarv först när den efterlevande avlidit (3 kap. 2 § ÄB). Regeln i 12 kap. 2 § ÄktB får i en sådan situation normalt mindre omedelbar praktisk betydelse för den efterlevandes faktiska tillgång till egendomen, eftersom hela bodelningens resultat ändå hamnar hos den efterlevande maken. Den kan dock fortfarande få betydelse för beräkningen av vad den efterlevande innehar med full äganderätt respektive fri förfoganderätt, och därmed för efterarvsandelen. Sin huvudsakliga betydelse får regeln likväl i bon med särkullbarn eller testamentstagare.

5.4 Strategiska konflikter med särkullbarnens intresse

Användningen av 12 kap. 2 § ÄktB kan vara känslig i familjekonstellationer med särkullbarn. Bestämmelsen reducerar i många fall särkullbarnens arv väsentligt, och det är inte ovanligt att tillämpningen av regeln blir föremål för intensiva förhandlingar eller tvister. Den efterlevande maken har dock en rättssäker grund att stå på – regeln ger en ensidig rätt som inte förutsätter samtycke från dödsboets eller särkullbarnens sida.

6. Processuella frågor och tidsfrister

6.1 Tidpunkten för begäran

Begäran enligt 12 kap. 2 § ÄktB ska enligt fast praxis och doktrin framställas senast vid bodelningen. Det är alltså inte möjligt att i efterhand, sedan bodelningen genomförts på vanligt sätt, åberopa bestämmelsen. Den efterlevande maken bör därför så snart som möjligt efter dödsfallet ta ställning till om regeln ska åberopas.

Om dödsboet och den efterlevande är ense kan bodelningen genomföras genom en skriftlig bodelningshandling. Enligt 9 kap. 5 § ÄktB ska det över bodelningen upprättas en handling som undertecknas; är den ena maken död förrättas bodelningen av den efterlevande maken tillsammans med den avlidnes arvingar och universella testamentstagare. Handlingen bör utformas så att den återspeglar effekten av 12 kap. 2 § ÄktB. Vid oenighet kan tingsrätten på begäran utse en bodelningsförrättare enligt 17 kap. 1 § ÄktB. Ställs boet efter den ena makens död under förvaltning av en boutredningsman är boutredningsmannen enligt 17 kap. 1 § andra stycket ÄktB bodelningsförrättare utan särskilt förordnande, om inte någon annan redan har förordnats eller boutredningsmannen själv är delägare i boet.

6.2 Form för begäran

Lagtexten ställer inget formkrav på begäran. Högsta domstolen har i NJA 2008 s. 451 bekräftat att en begäran enligt 12 kap. 2 § ÄktB inte behöver göras i själva bodelningsavtalet, utan giltigt kan framställas genom en särskild, ensidig viljeförklaring av den efterlevande maken. I praktiken bör begäran ändå framställas skriftligen – antingen genom ett undertecknat bodelningsavtal som visar effekten av regeln, eller genom en uttrycklig skriftlig begäran till bodelningsförrättaren eller dödsbodelägarna. Skriftligheten är central av bevisskäl, eftersom tvister i efterhand om vad som faktiskt begärdes inte är ovanliga.

6.3 Förhållandet till bouppteckningen

Bouppteckning ska enligt 20 kap. 1 § ÄB förrättas senast tre månader efter dödsfallet, om inte Skatteverket efter ansökan medger anstånd. I bouppteckningen antecknas den avlidnes tillgångar och skulder sådana de var vid dödsfallet, och var den avlidne gift ska båda makarnas tillgångar och skulder antecknas var för sig (20 kap. 4 § ÄB). Bouppteckningen ska därefter ges in till Skatteverket för registrering inom en månad efter att den upprättats (20 kap. 8 § ÄB). Bouppteckningen är däremot inte en bodelningshandling och avgör inte hur bodelningen ska genomföras. Om den efterlevande maken avser att åberopa 12 kap. 2 § ÄktB är det praktiskt lämpligt att detta antecknas, men bouppteckningen ersätter inte den bodelningshandling som ska upprättas.

6.4 Begärans rättsverkan och verkan efter den efterlevandes död

En framställd begäran enligt 12 kap. 2 § ÄktB har rättsverkan i sig. Detta klargjordes av Högsta domstolen i NJA 2008 s. 451. I det målet hade en efterlevande make genom en särskild skrivelse begärt jämkning enligt 12 kap. 2 § ÄktB efter sin hustrus död, men avlidit innan någon bodelning hunnit genomföras. Frågan var om begäran skulle läggas till grund för bodelningen trots att den efterlevande själv avlidit. HD fann att så skulle ske: en efterlevande makes begäran om jämkning ska ges sådana rättsverkningar i sig att den läggs till grund för bodelningen, även om bodelningen genomförs först sedan han eller hon avlidit.

HD framhöll samtidigt att rätten till jämkning är av personlig natur. Om den efterlevande maken avlider utan att ha framställt någon begäran, har dödsbodelägarna ingen självständig rätt att påkalla jämkning i den efterlevandes ställe. Det avgörande är alltså om begäran hunnit framställas eller inte: en framställd begäran består, medan en outnyttjad möjlighet faller bort med den efterlevande maken.

Lagen reglerar inte uttryckligen om en framställd begäran kan återkallas. Eftersom den efterlevande maken ensam disponerar över jämkningsmöjligheten ligger det nära till hands att hon eller han kan ompröva sitt ställningstagande fram till bodelningen, men mot bakgrund av att begäran enligt NJA 2008 s. 451 tillerkänns rättsverkan i sig bör en återkallelse ske uttryckligt och dokumenteras. När bodelningsavtal undertecknats eller bodelningsförrättarens beslut vunnit laga kraft är begäran under alla förhållanden bindande.

7. Gränsdragning mot angränsande regler

7.1 Förhållandet till 12 kap. 1 § ÄktB

12 kap. 1 § ÄktB ger en jämkningsmöjlighet vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad om en hälftendelning skulle framstå som oskälig. Bestämmelsen är restriktiv och förutsätter en konkret oskälighetsbedömning. 12 kap. 2 § ÄktB rör en annan situation – bodelning vid dödsfall – och förutsätter ingen oskälighet. Den ensidiga rätten är där starkare, men i gengäld kan den endast åberopas av den efterlevande maken, inte av dödsboet.

7.2 Förhållandet till 12 kap. 3 § ÄktB

12 kap. 3 § ÄktB rör jämkning av oskäliga äktenskapsförord. Även denna regel kan aktualiseras vid bodelning efter dödsfall, främst när ett äktenskapsförord leder till att den efterlevande blir nästan helt egendomslös. Lagutskottet uttalade i samband med äktenskapsbalkens tillkomst att jämkningsregeln i 12 kap. 3 § ÄktB är avsedd att tillämpas också vid bodelning med anledning av dödsfall, och att den då kan åberopas både av den efterlevande maken och av den avlidnes rättsinnehavare. Utskottet framhöll dock att jämkning till förmån för rättsinnehavarna endast bör kunna ske i rena undantagsfall (LU 1986/87:18 s. 20 f.). För den efterlevande maken fungerar 12 kap. 2 § ÄktB normalt som det enklare och mer direkta verktyget, eftersom den regeln inte förutsätter någon oskälighetsprövning.

7.3 Förhållandet till basbeloppsregeln i 3 kap. 1 § ÄB

Den garanti om fyra prisbasbelopp som ofta nämns i samband med efterlevande makes skydd finns inte i 12 kap. 2 § ÄktB, utan uteslutande i 3 kap. 1 § andra stycket ÄB. Det är viktigt att hålla isär de två regelverken. 12 kap. 2 § ÄktB är en bodelningsregel som låter den efterlevande behålla sitt eget giftorättsgods. Basbeloppsregeln i 3 kap. 1 § andra stycket ÄB är en arvsrättslig regel som ger den efterlevande maken rätt att ur den avlidnes kvarlåtenskap, så långt den räcker, få egendom så att den efterlevande sammanlagt – inklusive vad som erhållits vid bodelningen och egen enskild egendom – når upp till fyra prisbasbelopp. Den regeln kan tränga undan särkullbarns omedelbara arvsrätt när kvarlåtenskapen är så liten att den efterlevandes minimiskydd annars inte kan tillgodoses. De båda reglerna kan tillämpas i samma bo, men de har skilda funktioner och skilda lagrum.

7.4 Förhållandet till 7 kap. 4 § ÄB (det förstärkta laglottsskyddet)

När den avlidne under sin livstid gett bort egendom till den efterlevande maken på sätt som är att likställa med testamente kan gåvan angripas enligt det förstärkta laglottsskyddet i 7 kap. 4 § ÄB av eventuella bröstarvingar. Begäran enligt 12 kap. 2 § ÄktB rör en annan typ av situation – fördelningen av giftorättsgodset vid bodelningen – men de två regelverken kan komma att aktualiseras parallellt i samma bo. Att den efterlevande maken behållit sitt giftorättsgods genom jämkning hindrar alltså inte att en livstidsgåva från den avlidne särskilt prövas mot bröstarvingarnas laglottsskydd.

7.5 Dödsfall under pågående äktenskapsskillnad

En särskild situation uppkommer om en make avlider medan ett mål om äktenskapsskillnad pågår. Enligt 9 kap. 11 § ÄktB ska då de bestämmelser som avser bodelning med anledning av äktenskapsskillnad tillämpas, trots att äktenskapet i formell mening upplöses genom dödsfallet. Jämkningsregeln i 12 kap. 2 § ÄktB gäller enligt sin ordalydelse bodelning med anledning av en makes död och är därför inte tillämplig i ett sådant fall. En eventuell jämkning får i stället prövas enligt skevdelningsregeln i 12 kap. 1 § ÄktB, som förutsätter att en likadelning skulle framstå som oskälig.

8. Strategiska överväganden

8.1 När bör regeln åberopas?

Den efterlevande maken bör överväga 12 kap. 2 § ÄktB i samtliga fall där det finns särkullbarn eller testamentstagare och där den efterlevande är den ekonomiskt starkare maken. Genom att åberopa regeln behåller den efterlevande sina egna tillgångar utan att behöva dela med sig av dem.

Om den efterlevande är den ekonomiskt svagare maken är situationen omvänd. Då skulle en hälftendelning innebära att den efterlevande får tillgångar från den avlidnes sida, vilket gynnar denna. I sådana fall finns sällan anledning att åberopa 12 kap. 2 § ÄktB, eftersom regeln då skulle vara till nackdel för den efterlevande.

8.2 Förhandlingsläge gentemot särkullbarn

Eftersom 12 kap. 2 § ÄktB ger en ensidig rätt har den efterlevande maken ett starkt förhandlingsläge gentemot särkullbarnen. Det är inte ovanligt att särkullbarn, för att slippa den fulla effekten av regeln, går med på olika kompromisser – exempelvis avstående mot livförsäkringsbelopp eller överenskommelser om att vissa tillgångar ändå ingår i delning. Sådana uppgörelser kan dokumenteras i bodelningsavtalet eller i ett separat skiftesavtal.

8.3 Skattemässiga konsekvenser

En bodelning utlöser normalt inte kapitalvinstbeskattning – den utgör inkomstskattemässigt inte en avyttring. Övergår egendom genom bodelningen från en sida till den andra aktualiseras i stället kontinuitetsprincipen, som innebär att mottagaren övertar den tidigare ägarens skattemässiga situation, inklusive anskaffningsvärde. Det får betydelse först om egendomen senare avyttras. Vid full jämkning enligt 12 kap. 2 § ÄktB minskar eller bortfaller däremot själva behovet av överföring mellan sidorna, eftersom vardera sidan behåller sitt eget giftorättsgods.

9. Sammanfattning

Bestämmelsen i 12 kap. 2 § ÄktB ger den efterlevande maken en ensidig rätt att vid bodelning efter den andra makens död begära att vardera sidan behåller sitt giftorättsgods. Regeln är ett av de viktigaste skyddsinstrumenten för en efterlevande make som är ekonomiskt starkare än den avlidne, särskilt när det finns särkullbarn eller testamentstagare som annars hade kunnat få del i den efterlevandes egen egendom genom bodelningen.

Regeln är formellt utformad som en jämkningsregel men fungerar i praktiken som ett undantag från huvudregeln om hälftendelning i 11 kap. 3 § ÄktB. Den ställer inga materiella krav på oskälighet; den efterlevande maken behöver bara framställa sin begäran inom föreskriven tid. Begäran kan avse hela eller delar av giftorättsgodset, vilket ger ett betydande utrymme för strategiska överväganden.

För praktiskt verksamma jurister är de viktigaste handlingsreglerna att tidigt utreda makarnas respektive nettogiftorättsgods, identifiera särkullbarn och testamentstagare, samt bedöma om den efterlevande maken har ekonomisk fördel av att åberopa regeln. Begäran ska framställas senast vid bodelningen och bör dokumenteras skriftligen, antingen i bouppteckningen eller i ett separat dokument. När förhållandena är komplexa – till exempel när det finns företag, fastigheter eller äktenskapsförord – bör analys ske i nära samverkan med boutredningsman eller bodelningsförrättare.

Källor

Författningar

• Äktenskapsbalken (1987:230), särskilt 7 kap. 1–3 §§, 9 kap. 5 och 11 §§, 10 kap. 1 §, 11 kap. 3 §, 12 kap. 1–3 §§ samt 17 kap. 1 och 8 §§.
• Ärvdabalken (1958:637), särskilt 2 kap. 1 §, 3 kap. 1 och 2 §§, 7 kap. 3 och 4 §§, 15 kap. 1 och 3 §§ samt 20 kap.
• Socialförsäkringsbalken (2010:110), 2 kap. 6 och 7 §§ (prisbasbelopp).

Förarbeten

• SOU 1981:85 Äktenskapsbalk (familjelagssakkunnigas huvudbetänkande).
• Proposition 1986/87:1 om äktenskapsbalk m.m., särskilt s. 88, 190 f., 310 och 388.
• Lagutskottets betänkande LU 1986/87:18 om äktenskapsbalk m.m., särskilt s. 20 f. och s. 36.

Rättsfall

• NJA 2008 s. 451 (en efterlevande makes begäran om jämkning enligt 12 kap. 2 § ÄktB ges rättsverkan och läggs till grund för bodelningen även när bodelningen genomförs efter den efterlevandes egen död).

Litteratur

• Teleman, Örjan, Bodelning enligt äktenskapsbalken, Norstedts Juridik (JUNO), version 7, 2022.
• Teleman, Örjan, Äktenskapsförord, Norstedts Juridik.
• Tottie, Lars & Teleman, Örjan, Äktenskapsbalken. En kommentar, Norstedts Juridik.
• Agell, Anders & Brattström, Margareta, Äktenskap, samboende, partnerskap, Iustus Förlag.
• Walin, Gösta & Lind, Göran, Kommentar till ärvdabalken, Del I (1–17 kap.), Norstedts Juridik.
• Brattström, Margareta & Singer, Anna, Rätt arv – Fördelning av kvarlåtenskap, Iustus Förlag.