Efterarv – så ärver efterarvingarna

1. Inledning

1.1 Bakgrund och syfte

När en gift person avlider och efterlämnar make och gemensamma bröstarvingar uppstår en arvsrättslig konstruktion som är särpräglad inom svensk arvsrätt: den efterlevande maken ärver i första hand, men endast med så kallad fri förfoganderätt, varefter de gemensamma bröstarvingarna får sin del vid den efterlevandes död genom efterarv. Konstruktionen, som regleras i 3 kap. ärvdabalken (1958:637), ÄB, infördes i den moderna utformningen genom 1987 års reform och syftar till att skydda den efterlevande maken ekonomiskt utan att slutligt utesluta den först avlidnes släktingar från arvet.

Efterarvet rymmer en rad tolknings- och beräkningsfrågor som ofta blir aktuella i praktisk dödsbohantering. Vilka räknas som efterarvingar? Hur stor är efterarvingarnas kvotdel när boet förändras över tid? Vad får den efterlevande maken göra med egendomen, och vad räknas som ett sådant missbruk att vederlag kan utgå? Hur samspelar reglerna med särkullbarns rätt, testamente och 3 kap. 8 § ÄB?

Syftet med denna framställning är att ge en samlad och pedagogiskt utformad genomgång av efterarvets centrala frågor. Den vänder sig till dödsbodelägare, efterarvingar och praktiskt verksamma jurister.

1.2 Disposition

Framställningen inleds i avsnitt 2 med en redogörelse för efterarvets grundprincip och för innebörden av fri förfoganderätt. I avsnitt 3 behandlas kretsen av efterarvingar. Avsnitt 4 ägnas åt kvotdelsprincipen och de centrala beräkningsreglerna, med särskild uppmärksamhet på undantaget i 3 kap. 2 § tredje stycket ÄB. I avsnitt 5 behandlas förkovran och vederlag enligt 3 kap. 3 och 4 §§ ÄB. Avsnitt 6 behandlar den efterlevande makens testationsrätt och förhållandet till efterarvingarna. I avsnitt 7 berörs ett antal särskilda situationer – inbördes testamente, arvsavstående och tillämpningen av 3 kap. 8 § ÄB. Avsnitt 8 avgränsar mot angränsande institut, och avsnitt 9 innehåller en sammanfattning.

2. Efterarvets grundprincip

2.1 Huvudregeln i 3 kap. 1–2 §§ ÄB

När en gift person avlider tillfaller kvarlåtenskapen enligt 3 kap. 1 § första stycket ÄB som huvudregel den efterlevande maken. Bestämmelsen gäller framför arvsordningen i 2 kap. ÄB, vilket innebär att gemensamma bröstarvingar – och vid avsaknad av bröstarvingar även arvingar i andra arvsklassen, dvs. den avlidnes föräldrar, syskon och syskonbarn – får träda tillbaka för makens primära arvsrätt.

De gemensamma bröstarvingarna blir därmed inte arvlösa, men deras rätt skjuts framåt i tiden. I 3 kap. 2 § första stycket ÄB regleras hur denna uppskjutna rätt – efterarvet – ska tillgodoses. När den efterlevande maken sedermera avlider ska den först avlidnes legala arvingar i första och andra arvsklasserna träda in och tillsammans erhålla sin kvotdel av det då befintliga boet.

3 kap. 2 § första stycket ÄB: ”Lever vid den efterlevande makens död någon bröstarvinge till den först avlidna maken eller dennes föräldrar, syskon eller syskons avkomling, skall, om inte annat sägs i tredje stycket eller i 3–5 §§, 6 § tredje stycket eller 7 § tredje stycket, hälften av den efterlevande makens bo tillfalla dem som då har den bästa arvsrätten efter den först avlidna maken. Den efterlevande maken får inte genom testamente bestämma över egendom som skall tillfalla den först avlidnes arvingar.”

Efterarvet utgör därmed inte ett arv efter den efterlevande maken, utan ett uppskjutet arv efter den först avlidne. Detta får betydelse på en rad punkter: efterarvingarnas rätt beräknas på ett särskilt sätt (se avsnitt 4), de tillhör inte den efterlevandes dödsbo förrän efterarvet utlöses, och de saknar i regel insyn i förvaltningen av boet under den efterlevandes livstid.

2.2 Fri förfoganderätt – innebörd och avgränsning

Den egendom som den efterlevande maken erhåller från den först avlidne genom 3 kap. 1 § ÄB innehas inte med full äganderätt utan med så kallad fri förfoganderätt. Begreppet är inte uttryckligen definierat i ärvdabalken men har en bestämd innebörd som kommer till uttryck i 3 kap. 2 § första stycket andra meningen ÄB, jämfört med 3 kap. 3 och 4 §§ ÄB.

Fri förfoganderätt innebär att den efterlevande maken under sin livstid i princip fritt får använda, förbruka, sälja, byta, ge bort och konsumera den ärvda egendomen. Maken får också blanda samman den med egen egendom, eftersom efterarvingarnas rätt enligt huvudregeln avser en kvotdel av boet och inte konkret egendom. Vad maken däremot inte får göra är att genom testamente förordna över den del av boet som vid hans eller hennes död ska tillfalla efterarvingarna. Förbudet följer direkt av 3 kap. 2 § första stycket andra meningen ÄB.

Den efterlevande maken är inte heller helt obegränsad i sin rätt att ge bort egendomen i livstiden. Om en gåva eller annan därmed jämförlig handling väsentligt minskar boets värde och tillbörlig hänsyn inte tagits till efterarvingarna, kan vederlag utkrävas enligt 3 kap. 3 § ÄB. Denna missbruksregel behandlas närmare i avsnitt 5.2.

2.3 Skillnaden mot full äganderätt

Den fria förfoganderätten ska skiljas från full äganderätt. Med full äganderätt avses att innehavaren har samma rätt att förfoga över egendomen som vid förvärv genom köp – inbegripet rätten att testamentera bort den. Makarna kan i ett inbördes testamente föreskriva att den efterlevande ska erhålla kvarlåtenskapen med full äganderätt. Verkan av ett sådant förordnande är som utgångspunkt att någon legal efterarvsrätt enligt 3 kap. 2 § ÄB inte uppkommer för den först avlidnes arvingar; den ärvda egendomen ingår då i den efterlevandes egen förmögenhet och fördelas vid hans eller hennes död enligt arvsreglerna efter den efterlevande eller enligt eget testamente. Det är dock inte ovanligt att testamenten kombinerar full äganderätt i någon del med sekundosuccessiva förordnanden i annan del; sådana sammansatta konstruktioner kräver noggrann testamentstolkning (se vidare avsnitt 7.1).

I NJA 1993 s. 145 prövade Högsta domstolen frågan om den först avlidnes släktingar kunde ärva enligt 3 kap. 8 § ÄB när den efterlevande maken erhållit kvarlåtenskapen med full äganderätt enligt inbördes testamente. HD fann att så inte var fallet – när det inte föreligger någon efterarvsrätt finns det inte heller någon rätt enligt 3 kap. 8 § ÄB. Praktiska konsekvenser av detta behandlas i avsnitt 7.3.

3. Kretsen av efterarvingar

3.1 Den först avlidnes arvingar i första och andra arvsklassen

Efterarv enligt 3 kap. 2 § ÄB tillkommer den först avlidne makens bröstarvingar, föräldrar, syskon eller syskons avkomling. Med andra ord omfattas arvingar i första arvsklassen (bröstarvingar enligt 2 kap. 1 § ÄB) och andra arvsklassen (föräldrar, syskon och syskonbarn enligt 2 kap. 2 § ÄB). Arvingar i tredje arvsklassen – mor- och farföräldrar samt mostrar, fastrar, morbröder och farbröder enligt 2 kap. 3 § ÄB – omfattas däremot inte av efterarvsrätten.

Inom kretsen av efterarvingar tillämpas istadarätten. För bröstarvingar följer denna rätt av 2 kap. 1 § andra stycket ÄB – har ett barn till den först avlidne avlidit före efterarvets utlösning träder barnets avkomlingar i dess ställe, och var gren tar lika lott. För syskon och syskonbarn följer istadarätten av 2 kap. 2 § andra stycket ÄB – har ett syskon avlidit träder syskonets avkomlingar i dess ställe. Den närmare innebörden av istadarätten behandlas i en separat artikel.

3.2 Gemensamma bröstarvingar

Det praktiskt vanligaste fallet av efterarv avser de gemensamma bröstarvingarna. När en gift person efterlämnar make och barn som är gemensamma för makarna saknar bröstarvingarna rätt att direkt få ut sitt arv. Den efterlevande maken ärver enligt 3 kap. 1 § första stycket ÄB med fri förfoganderätt, och de gemensamma bröstarvingarnas rätt aktualiseras först vid den efterlevandes död. Vid den tidpunkten utfaller efterarvet enligt huvudregeln om hälftendelning i 3 kap. 2 § första stycket ÄB.

3.3 Särkullbarn som efterarvingar

Den först avlidnes särkullbarn – dvs. bröstarvingar som inte också är bröstarvingar till den efterlevande maken – har enligt 3 kap. 1 § första stycket ÄB rätt att få ut sitt arv direkt vid förälderns dödsfall. Något efterarv aktualiseras därför inte automatiskt för deras del. Särkullbarnet kan dock välja att avstå från sitt direkta arv till förmån för den efterlevande maken; rätten görs då gällande som efterarv enligt 3 kap. 9 § ÄB. Effekten är att särkullbarnet träder in i samma ställning som ett gemensamt barn skulle ha haft, och får sin rätt utlöst när den efterlevande maken avlider.

Att avstå från direkt arv kan ha olika motiv. Vanligast är att särkullbarnet vill möjliggöra för den efterlevande maken att sitta i orubbat bo eller behålla familjens gemensamma bostad. Det är viktigt att notera att avståendet medför att särkullbarnet får en kvotdel i den efterlevandes bo enligt 3 kap. 2 § ÄB, vilket innebär att det också bär risken för värdeminskning och möjligheten till värdeökning fram till efterarvets utlösning.

3.4 Den först avlidnes föräldrar, syskon och syskonbarn

Saknar den först avlidne bröstarvingar tillkommer efterarvet i stället arvingar i andra arvsklassen, dvs. föräldrar, syskon och syskonbarn enligt 2 kap. 2 § ÄB. Förutsättningen är – som vid det vanliga efterarvet – att den efterlevande maken ärvt med fri förfoganderätt. Vid den efterlevandes död får andra arvsklassens arvingar samma andel av boet som de skulle ha fått om de varit arvingar i det direkta arvet efter den först avlidne. Praktiskt blir efterarv för andra arvsklassen aktuellt främst i barnlösa äktenskap.

4. Kvotdelsprincipen

4.1 Huvudregel: hälften av boet

Efterarvet beräknas enligt den så kallade kvotdelsprincipen. Utgångspunkten är att efterarvingarna inte ärver konkret egendom utan en kvotdel av det bo som finns efter den efterlevande makens död. Enligt huvudregeln i 3 kap. 2 § första stycket ÄB utgör denna kvotdel hälften av den efterlevandes bo.

Skälet till en kvotdelsbaserad efterarvsrätt – snarare än en rätt till bestämd egendom – är dels att den efterlevande ska kunna disponera fritt över boet under sin livstid, dels att efterarvingarna ska få del av såväl värdeökningar som värdeminskningar i boet. Det är därför som efterarvet brukar beskrivas som en andelsrätt: efterarvingarna har en oprioriterad andel i en föränderlig egendomsmassa, vars storlek först fastställs vid den efterlevandes död.

4.2 Undantaget i 3 kap. 2 § tredje stycket ÄB

Hälftendelningsregeln gäller när den egendom som den efterlevande maken ärvt efter den först avlidne motsvarar hälften av summan av detta arv och den efterlevandes egendom efter bodelningen. Om arvet efter den först avlidne utgjorde en annan andel av denna totalsumma, ska efterarvingarna i stället ta samma andel i boet efter den sist avlidne. Detta följer direkt av 3 kap. 2 § tredje stycket ÄB.

Avvikelse från hälftendelningen uppkommer typiskt sett när den egendom som den efterlevande maken ärver efter den först avlidne utgör en annan andel än hälften av den efterlevandes totala förmögenhetsmassa efter bodelning och arv. Detta kan bero på att någon av makarna hade enskild egendom som inte ingick i bodelningen, att bodelningen jämkats, att skuldförhållandena var ojämna eller att basbeloppsregeln påverkade den faktiska fördelningen. I sådana fall bör efterarvskvoten dokumenteras redan vid bouppteckning och arvskifte efter den först avlidne, eftersom kvoten senare ligger till grund för efterarvets beräkning.

4.3 Värdeförändringar fram till efterarvets utlösning

Efterarvskvoten bestäms utifrån egendomsförhållandena vid den först avlidne makens död. Själva kvoten är därefter fast och påverkas inte av normala värdeförändringar – uppgångar och nedgångar på börsen, värdeökningar på fastigheter eller vanlig konsumtion av tillgångar. Däremot påverkas det belopp som efterarvingarna slutligen får ut, eftersom det utgörs av kvoten tillämpad på det bo som faktiskt finns vid den efterlevandes död. Högsta domstolen uttryckte principen i NJA 2013 s. 736 så att den kvotdel som har bestämts vid den först avlidne makens död ska tillfalla efterarvingarna utan hänsyn till de värdeförändringar som kan ha skett.

Efterarvingarna delar därmed både risk och möjlighet med den efterlevande, men har inget anspråk på bestämd egendom. All egendom som den efterlevande innehar – arv från den först avlidne, egen bodelningsandel, enskild egendom och senare förvärv – bildar hos den efterlevande en enhetlig förmögenhetsmassa (jfr NJA 2013 s. 736 p. 8). Den efterlevande makens rätt att fritt disponera över denna förmögenhetsmassa är dock inte oinskränkt. Vissa typer av förändringar i boets sammansättning – framför allt sådana som kan likställas med kringgående av efterarvsrätten – kan föranleda korrigering enligt reglerna om förkovran och vederlag i 3 kap. 3 och 4 §§ ÄB. Dessa regler behandlas i nästa avsnitt.

5. Förkovran och vederlag

5.1 Förkovran enligt 3 kap. 4 § ÄB

Den efterlevande maken kan under tiden mellan makarnas dödsfall ha ökat boets behållning på olika sätt – exempelvis genom eget förvärvsarbete eller genom egna arv, gåvor och testamenten från utomstående. Sådana värdeökningar ska enligt 3 kap. 4 § ÄB tilläggas den efterlevandes egna arvingar vid delningen och ska alltså inte proportionellt komma även efterarvingarna till del. Bestämmelsen är en beräkningsregel som påverkar lottläggningen, inte en regel om separationsrätt till bestämd egendom.

Bestämmelsen tar sikte på två typer av förkovran: dels förkovran på grund av arv, gåva eller testamente till den efterlevande, dels förkovran på grund av den efterlevandes förvärvsarbete. För den första kategorin krävs inte att det visas något orsakssamband mellan tillskottet och värdeökningen; det räcker att tillskott av motsvarande värde tillfallit den efterlevande. För den andra kategorin – förvärvsarbete – krävs däremot att det visas ett orsakssamband mellan arbetet och värdeökningen.

I NJA 1978 s. 712 prövade Högsta domstolen frågan om en tjänstepension som utbetalats till den efterlevande utgör sådan förkovran som avses i 3 kap. 4 § ÄB. HD fann att så inte var fallet – det förvärvsarbete som låg till grund för pensionen hade utförts före den först avlidne makens död, och förkovransregelns krav att förvärvsarbetet ska ha drivits efter den först avlidnes död var därmed inte uppfyllt. Avgörandet illustrerar att förkovransregelns tillämpning är beroende av när det förvärvsarbete som genererat inkomsten faktiskt utförts.

5.2 Vederlag vid missbruk av fri förfoganderätt

Den andra korrigeringsregeln är 3 kap. 3 § ÄB, som ger den först avlidnes arvingar rätt till vederlag om den efterlevande maken genom gåva eller annan därmed jämförlig handling, utan tillbörlig hänsyn till dessa arvingar, orsakat en väsentlig minskning av sin egendom. Vederlaget tas enligt första stycket ur den lott som vid den efterlevandes död tillkommer den efterlevande makens egna arvingar.

Vad som utgör en väsentlig minskning klargjordes i NJA 2013 s. 736, där Högsta domstolen uttalade att egendomens värde normalt måste ha minskat med i vart fall en fjärdedel för att vederlag ska komma ifråga. HD framhöll också att efterarvsrätten inte ska vara en belastning för den efterlevande maken och att det inte i efterhand ska göras en bedömning av hans eller hennes livsföring; vederlag inträder först när den efterlevande maken uppenbart har missbrukat den fria förfoganderätten.

Om vederlag inte kan utgå – exempelvis därför att den lott som tillkommer den efterlevandes egna arvingar är otillräcklig – kan gåvan eller dess värde under vissa förutsättningar återkrävas av gåvotagaren enligt 3 kap. 3 § andra stycket ÄB. En förutsättning för en sådan återbäringstalan är att gåvotagaren insåg eller bort inse att gåvan lände efterarvingarna till förfång. För återbäringstalan gäller en preklusionsfrist: talan får inte väckas sedan fem år förflutit från det att gåvan mottogs. Femårsfristen är knuten just till återbäringsanspråket mot gåvotagaren och gäller inte vederlag enligt första stycket.

6. Den efterlevande makens testationsrätt

6.1 Förbudet att testamentera bort efterarvet

En central konsekvens av att den efterlevande maken endast har fri förfoganderätt över den ärvda kvotdelen är att maken inte får testamentera bort denna. Förbudet följer direkt av 3 kap. 2 § första stycket andra meningen ÄB och utgör det ena av två huvudsakliga band på den fria förfoganderätten (det andra är vederlagsregeln i 3 kap. 3 § ÄB).

Förbudet innebär att ett testamente som omfattar mer än den efterlevandes egen kvotdel inte kan göras gällande mot efterarvingarna i den del som inkräktar på deras kvotdel; testamentet är i den delen utan verkan i förhållande till dem. Detta är en annan situation än testamentens klanderbarhet på grund av sådana fel som anges i 13 kap. ÄB – det rör sig här inte om en formell ogiltighet utan om testamentets begränsade räckvidd mot bakgrund av efterarvsskyddet. I praktiken kan testamentet sällan vid testators livstid avgöras vara verksamt eller inte, eftersom boets faktiska sammansättning först vid testators död kan jämföras med efterarvingarnas kvotdel. Tvister om gränsdragningen mellan vad maken får och inte får testamentera bort blir därför ofta aktuella först i samband med bouppteckning och arvskifte.

6.2 Testationsrätt över den egna kvotdelen

Den efterlevande maken är – med den begränsning som kan följa av egna bröstarvingars laglott enligt 7 kap. ÄB – fri att testamentariskt förordna över den kvotdel av boet som annars skulle tillfalla hans eller hennes egna arvingar. Detta är logiskt: det är endast efterarvingarnas andel som är skyddad genom 3 kap. 2 § ÄB; den efterlevandes egen andel följer arvsrättens vanliga regler.

I NJA 1995 s. 303 prövade Högsta domstolen frågan om den efterlevande maken kan testamentera bort viss bestämd egendom som legat. HD uttalade att den efterlevandes testationsbegränsning avser en ideell andel av behållningen och inte konkret egendom. Maken kan därför som utgångspunkt testamentera bort bestämd egendom som legat, men giltigheten är beroende av att legatet ryms inom den ideella andel som maken har testationsfrihet över. Om legatet skulle inkräkta på efterarvingarnas kvotdel får det sättas ned eller lämnas utan verkan i den del det inkräktar på kvotdelen.

6.3 Tolkning av testamentariska förordnanden

Tolkningsfrågor om hur ett testamente ska förstås i förhållande till efterarvsreglerna har varit föremål för flera prejudikat. I NJA 2004 s. 487 prövades tolkningen av ett testamente med så kallad sekundosuccession – dvs. förordnande om vem som ska ta egendomen efter en första testamentstagares död. Avgörandet illustrerar att efterarvskonstruktionen inte är begränsad till den lagliga ordningen utan kan utvidgas eller modifieras genom testamente, men att gränsdragningen kräver noggrann tolkning.

7. Särskilda situationer

7.1 Inbördes testamente

Inbördes testamente mellan makar är vanligt förekommande och kan ha en rad olika konstruktioner. En grundläggande distinktion görs mellan testamenten som ger den efterlevande maken egendomen med fri förfoganderätt och sådana som ger full äganderätt. I det första fallet uppstår efterarvsrätt på samma sätt som vid legalt arv enligt 3 kap. 1 § ÄB. I det andra fallet upphör efterarvsrätten enligt huvudregeln, vilket har stor betydelse särskilt när 3 kap. 8 § ÄB kommer in i bilden (se avsnitt 7.3).

I NJA 1983 s. 628 prövades ett inbördes testamente där den efterlevande skulle ärva med full äganderätt, men där vissa legat skulle utgå vid den efterlevandes död. Avgörandet visar att en kombination av full äganderätt och sekundära legat är möjlig, men att den noggranna tolkningen av vilka kvotdelar och bestämda föremål som omfattas blir avgörande för fördelningen.

7.2 Arvsavstående och proportionalitet

Som behandlats i avsnitt 3.3 kan en arvinge avstå från sitt arv till förmån för den efterlevande maken. Avståendet innebär att arvingen i stället blir efterarvinge med en kvotdel motsvarande den andel av boet som avståendet representerade. Vid partiella arvsavståenden uppstår frågan hur den avstådda delen ska fördelas mellan föräldrarnas respektive arvslotter.

I NJA 2000 s. 217 prövade Högsta domstolen ett fall där makarnas gemensamma barn vid den efterlevandes död delvis avstått från sitt arv. HD slog fast att den avstådda delen ska fördelas mellan föräldrarnas respektive arvslotter i samma proportion som dessa förhåller sig till varandra. Avgörandet fattades inom ramen för dåvarande arvsskattelagstiftning och ska därför användas med viss försiktighet i civilrättsliga arvsskiftesfrågor. Det illustrerar dock den proportionalitetstanke som kan få betydelse när ett partiellt avstående avser en lott som härrör från båda makarna.

7.3 Konkret efterarvsrätt och 3 kap. 8 § ÄB

Bestämmelsen i 3 kap. 8 § ÄB innebär att om det vid den efterlevande makens död finns arvsberättigade efter endast en av makarna, ska dessa arvingar ärva allt. Syftet är att undvika att Allmänna arvsfonden kommer in i bilden i situationer där den först avlidnes släktingar finns men den efterlevande saknar egna släktingar. Bestämmelsen har dock gett upphov till en omfattande debatt om sin tillämplighet.

I NJA 2005 s. 400 fastslog Högsta domstolen att 3 kap. 8 § ÄB endast är tillämplig om det föreligger en konkret efterarvsrätt. Med konkret efterarvsrätt avses att den först avlidnes arvingar vid den efterlevande makens död har en faktisk kvarstående rätt till efterarv – antingen enligt 3 kap. 2 § ÄB eller, i sådana fall som omfattas av 12 kap. 1 § ÄB, genom ett testamentariskt förordnande som ger motsvarande efterarvsrätt. Saknas sådan konkret efterarvsrätt – exempelvis därför att särkullbarnen redan fått ut sitt arv direkt vid den först avlidnes död enligt 3 kap. 1 § ÄB, eller därför att den efterlevande ärvt med full äganderätt enligt inbördes testamente – är 3 kap. 8 § ÄB inte tillämplig.

Vid avsaknad av konkret efterarvsrätt fördelas kvarlåtenskapen i stället enligt arvsreglerna efter den efterlevande maken eller enligt dennes testamente. Endast om den efterlevande saknar egna arvingar och inte heller har förordnat om sin kvarlåtenskap genom testamente blir det fråga om att Allmänna arvsfonden träder in enligt 5 kap. 1 § ÄB.

Konkret efterarvsrätt kan uppkomma genom att ett särkullbarn enligt 3 kap. 9 § ÄB helt eller delvis avstår från sitt direkta arv till förmån för den efterlevande maken. Vidare har Högsta domstolen i NJA 2016 s. 442 klargjort att 3 kap. 8 § ÄB även omfattar fall där efterarvsrätten har sin grund i testamente, i den mån testamentet inte utesluter en tillämpning av bestämmelsen. HD framhöll att en testamentarisk sekundosuccessor som ingår i den krets av arvingar som i princip är berättigade till efterarv enligt 3 kap. 2 § ÄB har sådan konkret efterarvsrätt som krävs för att 3 kap. 8 § ÄB ska bli tillämplig. Avgörandet i NJA 2005 s. 400 har varit föremål för viss rättsvetenskaplig diskussion, men gällande rättsläge är fortsatt att kravet på konkret efterarvsrätt upprätthålls.

7.4 Sambor och efterarv

Reglerna om efterarv är knutna till den arvsrätt som tillkommer den efterlevande maken enligt 3 kap. 1 § ÄB. Sambor saknar enligt sambolagen (2003:376) någon motsvarande legal arvsrätt, och något efterarv aktualiseras därför inte automatiskt. Däremot kan motsvarande effekter uppnås genom inbördes testamente, vilket är vanligt förekommande mellan sambor med eller utan gemensamma barn.

Av 3 kap. 7 § ÄB framgår att om den efterlevande maken senare lever i samboförhållande, ska efterarvsreglerna iakttas vid bodelning mellan den efterlevande och sambon eller sambons arvingar. Bestämmelsen syftar till att skydda efterarvingarna mot att efterarvet successivt urholkas genom bodelningar med en ny partner.

8. Gränsdragning mot angränsande rättsinstitut

8.1 Förhållandet till laglotten

Laglottsskyddet enligt 7 kap. 1 § ÄB gäller bröstarvingar och utgör hälften av arvslotten. I efterarvssituationer måste man skilja mellan legalt arv och testamentsfall. När den först avlidne efterlämnar make och gemensamma bröstarvingar och något testamente inte finns, får de gemensamma bröstarvingarna normalt inte ut något arv direkt – deras rätt skjuts upp och realiseras som efterarv vid den efterlevande makens död.

Om den först avlidne har upprättat testamente som inkräktar på laglotten aktualiseras däremot jämkning enligt 7 kap. 3 § ÄB. Vad bröstarvinge får ut genom sådan jämkning omfattas enligt 7 kap. 3 § andra stycket ÄB som huvudregel inte av den efterlevande makens rätt till kvarlåtenskapen enligt 3 kap. ÄB; det innebär att den gemensamma bröstarvingen som utgångspunkt kan få ut sin laglott direkt. Undantag gäller dock när jämkningen avser ett testamentsvillkor till förmån för den efterlevande maken – då behåller den efterlevande maken egendomen med fri förfoganderätt och bröstarvingens rätt realiseras som efterarv enligt 3 kap. ÄB. För särkullbarn gäller att laglotten som huvudregel kan göras gällande direkt vid förälderns död, men om ett testamente inkräktar på laglotten måste även särkullbarnet påkalla jämkning enligt 7 kap. 3 § ÄB inom föreskriven tid. Den närmare gränsdragningen behandlas i en separat artikel om laglott.

8.2 Förhållandet till basbeloppsregeln

Basbeloppsregeln i 3 kap. 1 § andra stycket ÄB ger den efterlevande maken rätt att ur kvarlåtenskapen efter den först avlidne, så långt kvarlåtenskapen räcker, få egendom till så stort värde att den – tillsammans med vad maken erhållit vid bodelningen och vad som utgör hans eller hennes enskilda egendom – motsvarar fyra prisbasbelopp. Regeln går före såväl testamente som bröstarvinges laglott. Det är alltså endast i den mån egendom faktiskt behöver tas ur den först avlidnes kvarlåtenskap för att uppnå basbeloppsskyddet som efterarvskvoten påverkas; tillgångar som den efterlevande redan har erhållit genom bodelningen eller som enskild egendom räknas in i avstämningen mot fyra prisbasbelopp utan att överföring från kvarlåtenskapen behövs. Den egendom som vid behov tas ur kvarlåtenskapen med stöd av basbeloppsregeln räknas dock som arv med fri förfoganderätt, och påverkar därmed kvotdelsberäkningen enligt 3 kap. 2 § tredje stycket ÄB.

9. Sammanfattning

Efterarv enligt 3 kap. ärvdabalken är en arvsrättslig konstruktion som balanserar två berättigade intressen: den efterlevande makens behov av ekonomisk trygghet och den först avlidnes släktingars rätt att inte slutligt utestängas från arvet. Genom att den efterlevande ärver med fri förfoganderätt och efterarvingarnas rätt skjuts upp till den efterlevandes död uppnås en kompromiss som passar in i den moderna familjebildens behov.

De praktiska huvudpunkterna att minnas är följande: efterarvingar är den först avlidnes arvingar i första och andra arvsklassen (3 kap. 2 § ÄB); den efterlevande maken innehar egendomen med fri förfoganderätt och får inte testamentera bort efterarvet (3 kap. 2 § första stycket ÄB); efterarvet är en kvotdel av boet, normalt hälften men beräknad enligt 3 kap. 2 § tredje stycket ÄB om andelarna efter bodelning var olika; förkovran på grund av arv, gåva, testamente eller den efterlevandes förvärvsarbete tillkommer den efterlevandes egna arvingar (3 kap. 4 § ÄB); vederlag kan utgå vid uppenbart missbruk av fri förfoganderätt, normalt vid värdeminskning om minst en fjärdedel (3 kap. 3 § ÄB och NJA 2013 s. 736); särkullbarn kan välja mellan direkt arv och efterarv (3 kap. 1 § och 3 kap. 9 § ÄB); tillämpningen av 3 kap. 8 § ÄB förutsätter enligt NJA 2005 s. 400 konkret efterarvsrätt, vilken kan ha sin grund även i testamente enligt NJA 2016 s. 442.

För praktiskt verksamma jurister är det särskilt viktigt att vid bouppteckning och arvskifte efter den först avlidne fastställa den korrekta efterarvskvoten, eftersom denna senare ligger till grund för fördelningen vid den efterlevandes död. När särkullbarn finns i bilden, eller när enskild egendom eller jämkningar förekommit i bodelningen, blir kvotdelsberäkningen tekniskt krävande och bör dokumenteras noggrant. Slutligen bör efterarvingar uppmärksammas på att en talan om återbäring mot gåvotagare enligt 3 kap. 3 § andra stycket ÄB inte får väckas sedan fem år förflutit från det att gåvan mottogs; passivitet kan medföra att möjligheten att rikta krav direkt mot gåvotagaren går förlorad, även om vederlag enligt första stycket fortfarande kan aktualiseras ur den efterlevandes arvingars lott.

Källor

Författningar

• Ärvdabalken (1958:637), särskilt 2 kap. 1–3 §§, 3 kap. 1–9 §§, 5 kap. 1 §, 7 kap. 1 och 3 §§ samt 12 kap. 1 §.
• Äktenskapsbalken (1987:230), särskilt 9–12 kap.
• Sambolagen (2003:376).

Förarbeten

• NJA II 1928 s. 437 ff. (motiv till 1928 års lag om arv).
• Prop. 1986/87:1 om äktenskapsbalk m.m.
• NJA II 1958 (förarbeten till ärvdabalken).

Rättsfall

• NJA 1978 s. 712 (tjänstepension inte förkovran enligt 3 kap. 4 § ÄB).
• NJA 1983 s. 628 (inbördes testamente med full äganderätt och sekundära legat).
• NJA 1993 s. 145 (efterarv förutsätter fri förfoganderätt, inte full äganderätt).
• NJA 1995 s. 303 (efterlevande makes testationsrätt avser ideell andel, inte konkret egendom).
• NJA 2000 s. 217 (partiellt arvsavstående fördelas proportionellt mellan föräldrarnas arvslotter).
• NJA 2004 s. 487 (tolkning av testamente med förordnande om sekundosuccession).
• NJA 2005 s. 400 (krav på konkret efterarvsrätt för tillämpning av 3 kap. 8 § ÄB).
• NJA 2013 s. 736 (väsentlig minskning enligt 3 kap. 3 § ÄB – normalt minst en fjärdedel).
• NJA 2016 s. 442 (3 kap. 8 § ÄB omfattar även efterarvsrätt som föreskrivits genom testamente).

Litteratur

• Walin, G. & Lind, G., Ärvdabalken, Del I (Arv och testamente), senaste upplagan, Norstedts Juridik / JUNO.
• Brattström, M. & Singer, A., Rätt arv – Fördelning av kvarlåtenskap, senaste upplagan, Iustus förlag.
• Grauers, F., Ekonomisk familjerätt, senaste upplagan, Norstedts Juridik.
• Agell, A. & Brattström, M., Äktenskap, samboende, partnerskap, senaste upplagan, Iustus förlag.